Idag på bussen greps jag av en rejäl form av panikångest, fick dra ner jackan och försöka andas. Jag var beredd att hoppa av bussen, kände hur jag svettades och minns inte så mycket av resan förutom att jag var först av bussen och andades. Jag kom till jobbet och satte mig med te och kände hur jag sakta började komma tillbaka till livet igen.

Dagen på jobbet gick bra, men jag insåg någonstans vart mitt låga blodtryck kommer ifrån. Ångesten så klart, det blev lika på hemvägen. Bussen mellan Falun och Borlänge, den sträckan är just nu riktigt jobbig. Jag sov dessutom uselt under natten tills idag, så jag hoppas på någon form av förändring tills imorgon. Jag hoppas på att kunna åka och andas utan problem, jag avskyr verkligen detta. Samtidigt förstår jag ju att jag måste få hjälp, så jag ska försöka hitta på en plats och ganska snart. Det här är nämligen väldigt jobbigt för mig.

Ska alldeles strax gå och lägga mig, jag ser framemot att få sova. Jag hoppas på andra känslor imorgon än idag när andningen sitter uppe i axlarna.