Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Doula

När höstlöven faller, och mörkret tittar fram.

023

Nu faller höstlöven snabbare, jag tänkte på det idag när Björn tog med mig till Borlänge. Jag reagerade verkligen på hur hösten är snabb just nu. Som att löven och tiden kämpar snabbt för att hinna med att vara färdiga tills den första snön börjar falla. Första snön och första kylan, när man ska vandra ut i kylan och snön ska falla ner med stora flingor från skyn som färgar marken i vitt. Jag skräms alltid lite i oktober eftersom jag vet att den här tiden går så himlans fort, kanske för att jag aldrig är riktigt redo. Jag antar att det var därför jag kände mig deppad tidigare idag, det lättade något när jag följde med till Borlänge och fick lämna hemmet för en stund.

Jag handlade en såg idag på Biltema när jag följde med Björn in dit. Så nu ska Björn få såga till min rullgardinstång så den passar, har ju fått dra för med gardin sedan i somras så jag hoppas verkligen det här ska bli bra nu.

Imorgon börjar sista veckan innan höstlov, och på fredag åker jag mot Stockholm och sista två dagarna på Doulautbildningen. På fredagen ska jag gå på Kristina från Duvemåla med en av dem jag går kursen med, vi kommer även åka med tåget mot Stockholm tillsammans. Jag ska bo på ett Scandic hotell på Kungsgatan tog det billigaste alternativet men tänker liksom att jag ska ju bara sova där. Det ska bli väldigt roligt och kul, förra gången var verkligen en upplevelse och jag ser framemot att träffa alla igen och fortsätta mina sista dagar, är så glad att jag tog den här chansen och följde mitt hjärta.

Migrän & spänningshuvudvärk

En sån där dag när man skiter i allt.

  
Eftersom denna helg inte direkt givit mig några fördelar utom mest migrän, ligger jag för tillfället på soffan och känner mig nedstämd. Jag borde inte vara nedstämd men ibland så är der som att kroppen och hjärnan samspelar på eget vis. Just nu känner sig hjärnan inte glad och då får man helt enkelt följa den känslan. Varför kan jag inte svara på, uppgivenhet? Ensamhet? Kanske en gnutta av trötthet. Jag ser höstens vackra färger och läser allas jubel att snart är det jul, och sånt gör mig deppad. Deppad att veta att kylan är på väg. Kallt väder och mörker. Det är mörkret som är värst, och ändå måste man stå ut. Jag känner mig ledsen och tittar ut på den numera gula världen och saknar fågelsång och brummandet av sommarfordon. Jag vill ha värme och som, inte kyla och snö.