Att bringa nytt liv i något som inte varit stimulerande på ett tag.

För ett år sedan var jag säker på att jag inte skulle jobba som lärare så länge till. Jag stimulerades inte längre av jobbet och kände mig deppad av att gå upp varje morgon. Jag jobbar alltid när jag arbetar, men jag kände inte den där drivande passionen jag kände precis när jag var nyexaminerad. Jag grubblade där under mitt tredje år som lärare om jag valt rätt? Hade jag verkligen valt rätt yrke, var det verkligen ett bra val. Det kändes inte alls som jag ville och jag kikade runt i smyg på andra former av jobb. Kollade högskoleutbildningar och en natt drömde jag om att jag utbildade mig till doula. Jag vaknade och kände, det är ett kall det är dags att söka till doula-utbildningen som jag så länge velat gå. Så jag sålde saker och innan jag visste ordet av hade jag betalat avgiften för att bli doula. Jag var skitglad och kände hur livet och glädjen kom tillbaka till mig, jag fick nytt liv och nytt hopp. Jag minns där runt julen förra året hur Björn sa; ”Du låter så glad igen. Riktigt lycklig, det är kul att höra.”

Jag vet exakt vad han menade för jag var verkligen inte glad hösten 2014, jag gick ner 15 kilo och jag åt knappt någonting. Inte för att de skadade med viktnedgången, men jag var helt enkelt skitledsen inombords. Jag kände bara att jag valt fel yrke och att jag hade studielån helt i onödan eftersom jag inte ville jobba som lärare längre.

På våren 2015 var jag så säker på min doula-utbildning att jag mest av kände att det är okej att jobba. Under sommaren tänkte jag, ett år till sen så får jag se vad jag gör. Sen började jag nu på höstterminen 2015, och veckorna hittills det är helt galet men jag känner mig precis som när jag var nyexaminerad, läraryrket känns helt rätt och jag vill jobba med detta. Jag älskar att gå till jobbet på morgonen, och det är skitkul att sitta hemma och planera. Jag känner motivation och inspiration, jag undrar ju vad det beror på? Vad fick mig att så tvärt börja känna passionen för jobbet igen? Är det Williams sjukdom som fick mig att se livet från den ljusa sidan, vetskapen om att allt i livet kan vara värre? Är det doulautbildningen som blir min morot eftersom jag ännu en gång får lära mig något nytt? Är det helt enkelt nystarten på jobbet med egen klass och att jag får utvecklas som människa? Jag tror det kan vara en blandning av allting, jag är en rastlös och rotlös själ. En del av mig är ett typiskt barfotabarn som måste stimuleras för att må bra, jag tar in omgivningen och direkt någon mår dåligt runt mig blir jag genast trött och mår dåligt. Björn brukar säga att jag vill göra alla lyckliga, och det är en omöjlig uppgift. Det kanske är så, jag försöker alltid låta andra människors lycka komma i första hand. När något då suger livet ur mig tappar jag gnistan, jag måste söka utmaningar och känna att jag är meningsfull. Det kanske är fel av mig att skriva detta, men jag behöver verkligen få ur mig hur jag känner mig. Även om livet runt mig just nu är fullt med bitar från ett trasigt pussel, så känner jag hur det börjar byggas ihop och hur jag finner mig själv igen. Jag känner lyckan i kroppen, utmaningar och glädje. Jag kommer ha de tre bästa jobben i världen i slutet av oktober. Jobbet som mamma, lärare och doula!