Jag har funderat kring detta ett tag, gällade mig själv som person. Jag har märkt att människor runt mig ofta påtalar att jag är så ambitiös. Det började nog när William föddes, jag satte upp målet att skapa en bra framtid för oss båda. Eller egentligen började den saken i samma stund som det stod klart för mig att jag skulle bli mamma, jag förstod att livet skulle förändras där och då med ett graviditetstest i handen. Jag kände hur mitt mående förändrades och hur jag sakta med säkert förändrades från en person till en annan. Lite som i Askungen när hon går ut med sin trasiga klänning och träffar fen som förvandlar henne under ett par timmar. Det där med förändrat liv och förändrad tid, hur man har en viss form av människor i sitt liv för att sedan sakta med säkert låta dem en, efter en försvinna ur sitt liv för båda personerna känner att en av oss är inte längre som vi var förut.
Jag tänker tillbaka på tiden när skolan var förknippad med strafftid och tråkigheter, en tid för att bli bedömd på saker som jag bara kände att det inte var någon idé att jag lärde mig. Hur jag som redan kände mig så korkad fick bevis där i skolan på att jag just var korkad. Jag såg ingen framtid för mig själv, jag såg inga mål. Hur ska man se ett mål i livet när allt i ens värld kretsar kring så mycket annat än det som för alla andra i samma ålder är viktigt? Medan mina vänner såg en framtid, var jag så upptagen med att tänka på hur jag såg ut. Kolla mig i spegeln, försöka nå midjan mellan tumme och långfinger. Försöka att undvika mat och få ångest när jag ätit av maten, att alltid känna blickarna på mig och min feta kropp. Att jag var underviktig spelade mig ingen roll eftersom min kropp var det enda som betydde något för mig. Då var det enklare att skolka och slippa tänka, eller gå till skolan och komma på lektionerna men ändå inte riktigt medverka ändå.

Men att då vara där och då, att hoppa av gymnasiet och sedan 1 år och 3 månader senare vara gravid var min räddning. Jag fick ett annat fokus i livet, och jag ville något. Jag behövde en livlina och det var William, min nästa sak var studierna. Om en bara gymnasiestudier i cirka 2 år, så var dem så höjande för mig. Jag förstod aldrig att jag kunde få VG och när jag fick VG trodde jag nog många gånger att det var menat som ett skämt. När jag kom in på högskolan hade jag nog samma känsla, trots min examen kan jag stundvis inte förstå att jag fixade den? När folk säger till mig ”men du är så ambitiös, sänk ribban” så förstår jag inte vad dem menar. För någonstans inom mig finns ju den där människan, som inte riktigt tror på sig själv och sin förmåga. Jag undrar ibland är hon, den lilla människan därinne ska förstå att hon är lika bra som alla andra. Jag märker att det är som två personer inuti mig, nu låter jag nog lite schitzofren men det jag menar är att en person är fortfarande den osäkra och den andra som växer för varje dag är den starka. Den jag helst skulle vilja vara, jag kommer aldrig känna mig ambitiös däremot intresserad av kunskap. Jag vill lära mig saker, kanske är det så att min hjärna som varit så focuserad på vikt och att tänka att den varit sämre än alla andra i så många år, nu lägger fokus på att ta in all den kunskap den behövde ta in redan som barn. Jag tror det ibland, jag tror att min hjärna jobbar på nu för att ta in allt de, den en gång förlorat. Jag tror att tillfredställelsen jag känner med livet nu, är sådan som andra känner när de är barn och tonåringar. Jag vet ålderspaniken många i min ålder har, och jag känner den inte. Kanske är det för min hjärna fokuserade på sådant förut, när andra var mitt i livet?

Just idag kändes det bra att skriva igen, skriva på något jag tänkt på men inte orkat lägga tid på att benämna på länge. Jag känner hur en tyngd av lättnad släpps ner från mina axlar, hur mina lungor tar in luft och släpper ut allt jag tänkt genom mina närborrar. En befriande känsla lämnar mitt huvud, jag andas och jag kan äntligen släppa en tanke från huvudet.