Att sova tillsammans.

Det finns någon slags osynlig rad mellan föräldrar som låter sina barn sova i sin säng, och dem som inte vill ha sina barn i sängen eller ens i sovrummet på natten. Det verkar ibland som ett osynligt bråk där båda parter vill hävda sin rätt. I de lilla ”kriget” är det okej att försöka trycka ner de andra parten och min upplevelse som en mamma som låter min son sova med mig när han vill är att andra stör sig. Det är spännande ibland hur långt folk är villiga att uttrycka sig. Bland annat har jag fått höra att om man ”låter” sitt barn sova i sin säng blir de kvar där för evigt. Folk menar alltså att ens tjugofemåriga barn med familj kommer ligga kvar i ens säng… Jag tycker bara att detta är ett korkat utlåtande, jag minns själv hur jag var som barn. Jag sov ganska länge tillsammans med ett syskon och främst då min syster. Sedan sov jag med min hund, det var nog kanske först när jag flyttade hemifrån som sjuttonåring som jag på riktigt började sova ensam. Vissa människor gillar inte alls att sova ensamma. Jag gillar INTE att ha någon på mig när jag ska sova, men bredvid har aldrig varit ett problem. Att sova tätt ihop med någon funkar men jag får panik efter en stund när någon håller fast mig. Är nog lite som känslan jag upplever av kramar. Hur som helst, att sova bredvid William är inget som bekommer mig alls. Han är tio år och sover oftast i sin säng, men så ibland vill han sova i min säng igen och det är okej. Det är mysigt att höra hans andetag. Begreppet samsova kom jag över för några år sedan och kände, varför har man ett begrepp för de? Men har insett att det är viktigt. Så jag är väl en samsovare då.