Ett sånt där djupt inlägg.

Sitter fortfarande iklädd pyjamas här vid min dator, ska strax kliva in i duschen och försöka göra en dag av denna slappismorgon. Jag har legat kvar alldeles för länge i sängen, ätit kvarg med blåbär och hallon och druckit en Tassimo latte innan jag begav mig hitåt till datorn. Solen skiner över Falun idag och utanför mitt fönster ser jag hur rönnbären färgar rönnträdet med vacker orangefärg, Det är verkligen höst nu, även om det denna helg varit varmt höstväder känner man kylan smyga sin in genom kläderna och luften är kyligare än förut. Det slår mig att det inte alls är lång tid kvar till julen. Först ska alla Halloween produkter pyntas upp i affärerna och sedan om lite mer än en måndag kommer första julsakerna. Då är det lampor, snögubbar och tomtar för hela slanten. Tänk att om en månad kanske första snön börjar falla ner från himlen. Det brukar vara så, runt höstlovet kommer första snön till Dalarna. Om man bortser ifrån fjälldelarna som redan haft sina första snöflingor. Det är så konstigt, snart är marken vit, man bär varma kläder igen man pulsar, huttrar och fryser. Jag längtar till våren och sommaren, och vips är den här igen. Åren, de går så fort!
Om 5 dagar fyller William tio år! Tio år, i tio år har jag snart varit mamma. Jag insåg att när han fyller 10 har jag varit mamma 1/3 av mitt liv. En hel tredjedel av den tiden jag levt, det är en ganska stor procent av tiden av sitt liv och snart är jag där. Det känns som livet innan han fanns aldrig existerat, som att han alltid funnits här så självklart och ändå har jag minnen från tiden innan. Tiden innan jag fick honom är som en evig dimma, nästan som en dröm. Har jag verkligen upplevt saker innan han fanns? Levde jag verkligen, så och då? Vem var jag då? Hur var jag då? Varför kände jag mig så innan han fanns? Han var den människan som fick mig att leva, den jag väntat på hela mitt liv. När han föddes, föddes jag. Jag föddes om, fick en nystart ett nytt liv. Han tog ifrån mig all smärta och allt kändes som jag kommit till en plats där allt är bra. Jag skiljer bra från perfekt, perfektion tror jag inte på. Jag strävar inte efter perfektion och tror att vi alla har våra lik i garderoben eller känner att livet suger till och från. Utan jag menar bra, som tillfreds och nöjd. Att bli mamma gav mig något extra en känsla av värdighet och nyttighet. En tredjedel av mitt liv, den bästa delen av mitt liv. Snart tio år, jag minns mitt tionde år. Jag fick min hund under mitt tionde år, jag minns att mamma sa att nu fyller du tvåsiffrigt. Jag minns åren före och åren efter. Jag minns hur jag som femtonåring bara kände en dröm om att inte finnas, att slippa bära smärtan av livet. Jag minns hur jag evigt kände mig så mycket äldre än alla andra och hur jag en försökte anpassa mig chockerade jag folk runt mig. Jag ville vara normal, som alla andra men det gick inte. Så bara där och då när jag blev gravid som nittonåring och när jag hade alla utom de närmaste emot mig, gick jag igenom en graviditet och en förlossning som gav mig de jag sökt hela livet tills då. Ett barn, någon att ta hand om, någon som gav mig en mening med livet. En tredjedel av mitt liv, han gav mig ett helt nytt liv. Jag älskar att vara förälder, vid varje möte med människor som undrar vad som är viktigast för mig svarar jag: att vara mamma. Folk förstår inte, tycker att jag borde hitta andra meningar med livet. Jobbet, en hobby vad som helst! Men det är inte det viktigaste för mig, det viktigaste för mig är att vara mamma, att ge mitt barn verktygen till ett bra liv. Jag är ingen perfekt mamma, jag gör misstag och ångrar mig. Ber om ursäkt när jag gjort fel, kramar, stöttar, förlåter och visar kärlek. Trygghet och kärlek, jag tror det är de viktigaste grundstenarna i ett barns liv, sedan kan man bara bygga ut från det. Fel gör man, alltid och att ångra sig är en del i att göra rätt efteråt. Perfektion söker jag inte, jag söker bara ett liv i lugn och harmoni där jag får vara den jag är till hundra procent utan att människor ska döma mitt liv och mina vägval.