William har hostat hela natten. Det har inte varit en kul natt för honom och nu är rösten helt borta, han fick så klart vara hemma idag och besvikelsen var ett faktum över att missa skolans temastat som han tycker är så himla rolig. De skulle cykla till Lilltorpet för första gången, i fyran så får eleverna cykla från skolan och dit. Innan åker de buss, nu missade han allt och han ligger ledsen och sjuk i soffan. Det känns i hjärtat på mig så klart, oavsett om ens barn är nyfödd eller stor. Lite sjuk eller extremt sjuk känns det så oerhört mycket i hjärtat att se besvikelse i sitt barns ögon. När William var två dygn gammal och sjuk för första gången, var min värsta upplevelse i livet. Jag har förlorat min pappa som barn, och såg hur mamma höll på att dö framför mina ögon som trettonåring men hon överlevde. Men när de kom och hämtade William där i cafeterian på sjukhuset och hur vi snabbt fick ta oss mellan cafeterian och neonatal trots att jag var relativt nyförlöst är ändå den stunden när mitt hjärta slets ur kroppen på mig. Ångesten och paniken, rädslan över att förlora den människan jag upplevde en kärlek starkare än något annat för var sjuk och det skrek i kroppen på mig. När de tog ryggmärgsprovet och hans lilla kropp låg utmattad inne på neonatal kände jag mig helt förkrossad. Jag ville ta all den smärta han hade och proppa i min egen kropp, jag ville skydda honom likt en björnhona skyddar sina ungar. Han var och är mitt allt, mitt liv, mina andetag. Det spelar ingen roll om ens barn är nyfödd eller vuxen och sjuk, känslan finns där hela tiden. Man vill beskydda och vårda, det känns det upplevs en känsla på ett plan som är omöjligt att förstå innan man är förälder själv. Jag har snart varit mamma i tio år, och jag känner att jag vet vad jag talar om. Det är kärlek!

Just ja, angående resultat. Ytterligare ett kilo var borta på vågen i morse! Wohooo! Två kilo kvar till milstolpe ett, kommer jag lyckas gå ner dessa tills den tredje oktober? Jag hoppas det!