Imorgon börjar vardagen igen och det känns betungade. Jag är ju en människa som älskar att vara hemma, jag vet att gavs mig chansen att aldrig mer behöva jobba hade jag tagit den. Hemmafru skulle varit en dröm för mig. Det betyder inte att jag inte tycker om mitt yrke, eller att jag inte tycker om att jobba. Nej så är det inte, utan jag är bara en människa som älskar att vara hemma. Jag trivs bäst med de som står mig närmast och har inget större behov av nya bekantskaper. Det här har många svårt att förstå, man måste enligt många vara öppen inför att möta nya människor och man ska enligt någon konstig mall bli vän med alla? Jag är sån som tycker om att hålla mig på min kant, jag delar inte gärna med mig av allt och tycker om att hålla mig lite för mig själv. Det är säkert svårt för andra att förstå, men jag lider inte alls av att inte vara sådan som måste ha massor med vänner. Jag är inte social på de viset, jag har mina närmaste som vet allt om mig. Men alla andra är för mig bipersoner (inte bisexuella, utan som biroll) som inte är viktiga i mitt liv än just några jag håller god ton med, är trevlig och umgås lätt tillsammans med. Jag kommer aldrig bli öppen inför dessa, jag är inte sån. Därmed blev jag för några veckor sedan ganska upprörd när en person ansåg att jag måste öppna upp mig mer och ge ut mer om mig själv. Dela med mig av mig för andras skull. Men varför skulle andra behöva ha mer av mig? Krävs det att man måste vara social och pratglad inför alla för att accepteras? Ibland blir jag galen på samhället som vi lever i nu, alla måste vara akademiker trots att vissa är mer praktiker än teoretiker, alla människor måste anpassa sig till någon sjuk norm som säger att du måste vara social, ha många vänner, umgås med alla, vara lagom smal och älska att resa. Det där med att resa gör mig egentligen mest galen, för så fort någon pratar om semester så förväntas man ha åkt utomlands! Säger man att nej vi har haft det skönt hemma får man en stackars dig blick! Jag som är livrädd för att flyga och drömmer mardrömmar om saken lider inte av att ha haft en härlig semester med dem jag tycker om. För det är semester och ledighet för mig, att vara med dem jag tycker om. Inte att umgås med massa främlingar, slippa försöka anpassa mig till ”åh jag är så social, och jag älskar att göra denna uppgift” utan få chansen att bara vara jag. Den som umgås och är sig själv med den hon vill.