Jag gör något ytterst ovanligt för att vara mig, jag tidsinställer detta inlägg och det passar bra till dessa timmars tankar om just tiden.

Jag har de senaste dagarna slagits mycket av tiden och dess påverkan i livet. Hur styrda vi är av tiden och hur stressade vi är av tiden. Varje morgon så är det samma procedur här hemma, stressandet. Stressandet att vakna, stressandet att fixa sig, stressandet att få upp en rejält trött William. Stressandet ut genom dörren och stressandet för att hinna med bussen. Oron på bussen över att kanske inte hinna med anslutningsbussen mot jobbet, och så drar karusellen på jobbet igång med att springa mot tiden. Stressen, hamsterhjulet som aldrig tycks ta slut, stressen hem, stressen med att hinna med allt det som finns hemma. Ta hand om sitt barn, leva för sitt barn, ge sitt barn allt de han behöver. Att våga ge sig tiden skriver forskare, regeringen tjatar om hur svenska barns läsförståelse sjunker och skyller på lärarna. Ingen stannar någonsin upp och funderar över vardagen, hur ser den ut för våra barn? De yngsta barnen på förskolan vänder sig med ansikten mot väggen för att slippa se, jag upplevde saken som vikarie för bara två år sedan. Barn på ett och två år ska vara nyfikna på omvärlden, men istället vänder de ansikten mot väggen för att slippa se. Varför vill inte små barn se  tror du? Jag har min teori, det är för många barn, för lite personal och för få föräldrar som får vara föräldrar. Samhället frågar sig varför föräldrar idag är så ovetande om hur man ska ta hand om sina barn. Man kallar saken lite fint för föräldraansvar och blir irriterad på att barn och ungdomar inte har någon respekt för sina föräldrar. Samtidigt har vi ett samhälle där barn träffar sina föräldrar kortare tid än de träffar andra vuxna. I en perfekt värld skulle barn och föräldrar få tiden att lära känna varandra under flera år, du finner inte ett band till ditt barn när de är vuxet då är bandet redan borta. Forskare hävdar att de första 6 åren i ett barns liv är avgörande för hur barnet blir som vuxen, de första sex åren ser allt fler föräldrar sina barn mindre och mindre. Vi förfäras över den dåliga svenska skolan samtidigt som samhället kräver att alla ska jobba heltid och gärna ännu mera? Hur går detta ihop? Barn idag har inte blivit sämre än de var för tjugo år sedan, men samhället har blivit hårdare och sämre. Samhället vi skapat är inte ett samhälle för barn, det är ett samhälle för vuxna. Ett samhälle där barnen är något som ska hänga med som en hund på marknad ungefär. Den är fin att visa upp, men den passar egentligen inte in där.

Jag jobbar 75% och så ofta ifrågasatt, hur jag som är ensamstående kan ha råd att vara hemma? Jag är ju frisk, då borde jag kunna jobba heltid som alla andra. Att jag tar mitt strå till stacken och samtidigt väljer mitt barn ses som ett hån hos många. För mig känns det som en självklarhet, en självklarhet att låta min son få min närhet och trygghet. Jag födde honom till jorden, jag bar honom under mitt hjärta i nio månader det är mitt ansvar att göra vad jag tror är bäst för honom. Jag vill inte jobba heltid för den delen heller, det räcker så bra för mig att leva på den summa pengar jag har. Jag trivs med att gå runt här hemma och åtminstone får lite lugn och ro en stund. När jag har semester njuter jag till fullo eftersom jag tror på kvalitetstid med mitt barn framför fylleresor härs och tvärs genom jorden. Jag tar vara på tiden, även om jag har dåligt samvete över den tiden som stressas bort. För jag ogillar skarpt vårt stressiga samhälle, jag tror inte på att ett samhälle styrt av tiden är ett bra samhälle. Jag tror vår tid här på jorden är för dyrbar för att tas bort av stressiga miljöer och ett tidstänkt som baseras på att alla ska jobba hårt annars är man en loser.

Att ta vara på tiden är detsamma som att våga älska.