Jag pratade med en vän för ett par veckor sedan. Vi diskuterade det där med när vi själva var tonåringar och den strävan man hade att bli vuxen, eller agera vuxet. Att slussas ut i en värld man mentalt egentligen inte var redo för men som man suktade så innerligt inför. Den där världen där man gjorde saker man inte alls borde, för att det kändes som att man borde och framför allt för att man själv trodde att alla andra gjort samma sak. Den eviga rädslan att bli klassad som tönt och skräcken i att vara sist. Jag minns på mellanstadiet när jag började få bröst, jag minns även hur förbannat hemskt det kändes att få mens och jag MINNS sorgen när jag insåg att jag kan inte längre leka med Barbie för om jag fortsätter med detta är jag en tönt, och VEM vill vara en tönt som leker? Istället la jag undan mina Barbies och drogs ut i världen där man skulle som i mitt fall hänga på byn, fnittra och köpa urringade linnen och push ups bhs. Där gick man sedan runt och tyckte att wow va cool jag är, ännu coolare blev man med stringtrosor som gärna skulle visas. Jag minns den där tiden när jag även förlorade min oskuld för att jag inte sa nej, av rädsla för att bli en tönt. Jag ville egentligen inte alls men kände det där, alla andra har och då måste väl jag också. Jag minns exakt tanken, är jag inte med honom nu är jag en tönt, och är jag med honom kommer jag vara en hora som folk kommer prata om. Jag tänkte alltså dessa tankar som flög genom min femtonåriga kropp och gjorde valet att det var värre att vara än tönt än att folk skulle snacka om vilken hora jag var. De kan verka konstigt för andra, men jag visste så väl att folk skulle snacka oavsett så någonstans gjorde jag valet jag ångrade så djupt. För under flera år ångrade jag mig att jag förlorade min oskuld där och då. Idag är det så längesen att det inte är någon big deal men ändå om jag skitit i saken och valt töntstämpeln kunde jag besparat mig år av att känna mig så tom. På morgonen efter så ringde jag min bästa vän som lyssnade, problemet var väl att ingen av mina vänner riktigt förstod hur man kunde ångra något sånt. De ville väl bara få det överstökat själva för jag visades vara ganska tidig och det var inte alls så att jag var den enda som inte hade förlorat oskulden. Men som jag ångrade mig genom åren, att jag inte stod upp och tog en töntstämpel framför att vara cool. Den där eviga känslan att vara accepterad och vara någon som inte var en tönt. Jag söp mig redlöst full många gånger i mina tonår för att jag trodde det var coolt. Jag trodde att ju fullare jag var ju mer häftig var jag, jag trodde att ju fler killar som tittade på mig ju lyckligare skulle jag bli. Jag trodde lyckan i livet skulle ligga i att gå ner massor i vikt och ville inte äta. Så sitter jag här nu och kommit till en fas när jag ser tonåringar som var i samma ålder som mig när jag gjorde allt för att inte vara en tönt och jag beundrar dem. Jag brukar smygläsa några tonåringars blogg ibland och deras liv tycks inte alls sträva efter att vara fulla, att vara coola. När jag var på Falukalaset i början av sommaren kom några tonåringar i högstadieåldern fram till mig och bara pratade glatt, nyktra och undrade vad vi drack och varför. Jag kände en värme i kroppen, självklart dricker tonåringar idag också men det känns på något annat vis. Det känns som att tonåringar idag är starkare än min generation var, som att de är accepterade på ett annat sett. Det kanske bara är jag som tror detta? Vi har en förmåga att förfasas över de som är yngre än oss själva, att inte se de yngre som förebilder. Men de jag ser på bloggar och ute i verkligheten är att fler unga har bättre självförtroenden och mer självkänsla, de vågar vara den de är. Sånt ger mig glädje för framtiden, sånt får mig att känna en lycka. Självklart gör vi alla misstag, och ångrar saker men fler vågar tro på sig själva och de, det beundrar jag dem för. Det är bara för några år sedan som jag själv kände mig vuxen nog att säga ifrån och slutade bry mig om vad andra tänkte om mig. Jag ser en annan sak hos tonåringarna idag, en sak jag önskar jag själv fått uppleva.
Jag 15 år.
