Answer

En återkommande fråga här bland kommentarerna, den kommer med jämna mellanrum är om jag är singel och vem Björn är. Kan ta och svara på saken då jag vet att folk undrar.

Kort och gott jag är singel. Det är ett enkelt svar och ja, jag är bara singel helt enkelt. Då mitt liv varit ganska så fullspäckat sedan jag blev gravid med William har det där med att träffa sig en karl legat väldigt långt bort i livet. Jag hade först en skitjobbig graviditet och tanken på en karl i livet då kändes jävligt långt bort. När William var bebis började jag plugga efter 10 månader då mitt mål var att bli något såg jag inget intresse i att träffa någon heller. Jag ville vara mamma till hundra procent och resten studentmorsa. Jag pluggade ju från 2005-2012 så tiden där las ner på att helt bli färdig med gymnasiet, ta körkort, jobba extra, vara mamma, börja på högskolan. NÄR skulle tiden att träffa en karl funnits under den tiden? Jag var totalt ointresserad och grejen är att när någon raggar på mig fattar jag inte att de raggar så de är liksom lönlöst. Efter studierna var färdiga har jag börjat finna en ny sida av mig själv, jag är nu arbetande, utbildad och är mamma till en tweenie. Jag är tjugonio men har hunnit med väldigt mycket under mina tjugonio år, är lärare och mamma till en son som fyller nio om några månader. Mitt liv har helt enkelt inte haft plats för dejtande, fester. Det är väl egentligen nu jag börjar ha tid med sånt och då inser jag att jag är precis lika ointresserad som jag varit under hela tiden. Märkligt! Men så är det.

Så till nästan fråga vem är Björn?

Björn är Williams pappa. Björn är min kompis som jag umgås med nästan dagligen, Björn och jag har aldrig varit tillsammans. För snart tio år (I augusti) träffades vi första gången, han skrev sedan till mig på Lunarstorm och vi träffades väl efter 2-3 dagar tror jag? Vi började umgås lite då jag knappt kände någon här i stan. Efter 4 månader var jag gravid väldigt OPLANERAT, jag var nitton år då och hade verkligen ett jobbigt bagage. Jag valde att behålla William, hade en skitgraviditet bokstavligt talat där de först trodde William hade en cysta vid hjärnan i v18 men som visade sig inte alls var en cysta efter 4 dagar. Jag blev inlagd på BB från v21 och framåt var och varannan vecka av diverse åkommor. Värkar som startade i v21 och fick stoppas, vidgat njurbäcken, ett eventuellt hjärtfel på William från v33, misstänkt propp i lungan i v37 och sedan så kraftiga värkar i v38 och fram tills han föddes att jag inte kunde röra mig… I alla fall när William väl föddes så var min mamma och Björn med på förlossningen och han fick sova på neonatal första natten för de skulle observera det eventuella hjärtfelet (som inte fanns.) Jag sov på BB en natt och William blev sjuk, fick ta ryggmärgsprov och hamnade på neonatal igen och fick ligga där i 4 dagar för att sedan få permission och vi fick återkomma för antibiotika i två veckor… Det var ingen rolig situation alls och tog en del på psyket men jag har alltid någonstans stått ganska stadigt på jorden, förmodligen för att jag har såna saker i bagaget?

Hur som helst sedan William föddes har jag och Björn umgåtts nästan varje dag. Vi äter ihop, umgås och gör saker tillsammans. William är ju bådas son och vi funkar ihop. I början fick man ju massa skit från andra som tyckte att det skulle bli förvirrande för William. Men rent spontant tror jag William är betydligt mycket mer trygg i situationen än barn som hoppar fram och tillbaka med föräldrar som är osams hela tiden är. William är väldigt nöjd med den här saken, han får ju det bästa av två världar kan man säga. Två föräldrar som är kompisar, istället för två ovänner.

Tänk att någon sånt här kan förändra liv. <3