Frågar man barn vad de är rädda för svarar det nästan alltid; Jag är inte rädd för någonting.
Barn lär sig snabbt att rädsla förknippas med svaghet. Svaghet är även något som är ett icke önskvärt beteende som mycket annat. Känslor och beteenden har även en typisk beteende att bli ett ”åh det där är så typiskt” så säger man; män, kvinnor, barn, invandrare, svenskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Precis som att känslor och beteenden och den man är skulle vara något specifikt just för en hel grupp istället för just individen.

Jag är till exempel skiträdd för mörker, döden och gillar inte att höra om jordens undergång på ett eller annat sätt. Jag får rejäl ångest när jag tänker på läskiga filmer eller böcker som handlar om hur jorden går under. RIKTIG dödsångest! Jag minns när jag såg Independence Day när jag gick i sjuan, jag sov inte på ett halvår! Förutom de så var jag lika vettskrämd efter jag sett E:T som barn och mådde riktigt dåligt bara jag såg figuren! Sånt är jag skiträdd för, lika kommer det där med döden på samma veva. Jag skräms över att dö. Att bli äldre skrämmer mig inte det minsta. När folk får ångest över att fylla 20, 25, 30 bryr jag mig inte. Att fylla år år inget som direkt får mig att känna något speciellt men tanken på att dö, att bli sjuk, skjuten, dö i en bilolycka, flygplansolycka och allt fanstyg som finns skulle kunna få mig att stänga in mig totalt. JAG ÄR LIVRÄDD för döden! Jag är rädd att någon jag känner ska dö och det där är verkligen en RÄDSLA jag har. En rädsla som förmodligen tolkas som svaghet hos många. Men det är ändå en känsla ett mänskligt drag.

Ett annat mänskligt drag jag har är att jag är svartsjuk och avundsjuk. Folk i Sverige kallar det gärna för ”Den svenska avundsjukan” och slänger med de uttrycket i tid och otid. Men det är väl knappast en känsla som inte finns i resten av världen?! Jag vet att det är ett uttryck men jag riktigt hatar när folk ska säga att det skulle var typiskt svenskt. Det är en känsla, jag är svartsjuk och avundsjuk på massor av saker och jag står för det till skillnad från massa skenheliga människor som ska spela att de är så glädjande åt andra. Seriöst?! Ingen människa fylld med kött och blod är alltid glad för andras skull, dessutom tycker jag svartsjuka och avundsjuka driver människor framåt att vilja lyckas själv. Så jag skäms inte det minsta över detta. Jag till skillnad från andra står för saken!

Att glädjas åt andra i spel, jag spelar ogärna spel för jag är en skitdålig förlorare och blir skitsur när jag kommer sist! Därmed hatar jag idrott och spel där man ska spela mot folk. Jag känner mig som en idiot och en förlorare när jag inte vinner. Jag vill vinna annars är jag inte med! I sann Karlsson på taket anda är jag en riktig irriterande person på spel. Därmed tackar jag nej till spel, för jag vill inte förlora. Inte nu, inte då, inte någonsin!

Men jag är mänsklig, jag har känslor. Glädje, ilska, avundsjuka, sorg och rädsla. Jag lever med kött och blod och är inte mindre människa än någon annan. Jag precis som alla andra har känslor, det är vad som gör oss till människor på insidan så väl som på utsidan. Speciellt olika är vi inte trots att vissa försöker överbevisa sig själva och andra att de är det.