Vaknade halv sex, kändes inte direkt jättekul men visste redan då att jag inte skulle kunna somna om så jag valde att kliva upp. Jag har hunnit med att duscha, inpackat håret och ska strax sminka mig. Inte för att dagen kommer erbjuda några större intressanta saker vad jag vet. Men det är liksom skönt att ha gjort något.

Brorsan kom hit igår som ni såg, vi såg nyaste avsnittet av the big bang theory, tjejen som visste för mycket (en film), och sedan såg vi klart de sista fem avsnitten på Friends säsong 8. Nu har vi alltså endast 2 boxar kvar. Det tar sig, jag och brorsan ses relativt ofta och går igenom lite tvserier jag tror det började med The big bang theory sen gick vi över på Charmed och sen blev det friends. Vi ser dem ju i snitt varannan helg så det tar sin lilla tid, men roligt är det.

William kommer hem idag i alla fall. Det är den Sista september nu och William fyller år om 3 små dagar. För åtta år sedan låg jag på BB vid den här tiden, min andra vecka började passera och jag var redigt less. Jag låg och grät och övertygade mig själv att allt skulle gå åt helvete. Från att ha gått från vecka 22 med värkar och inläggningar på BB nästan varje vecka kände jag mig trött och matt. Att sedan då gå över BF var nog det jävligaste av allt kände jag just då. Jag låg på ”mitt” ensamma rum på BB, såg folk åka in och ut och föda sina barn medan jag låg där och funderade över vad jag gjort för något ont?! Dessutom hade det ju varit ultraljuskoller som sett en cysta vid hjärnan och eventuellt hjärtfel senare under graviditeten på ett ultraljud. Jag minns hur ledsen jag var, ledsen och rädd och jag började verkligen tro att om jag föder det här barnet kommer det vara något fel. Jag var 20 år, rädd och ensam på BB och kände mig helt förkrossad. Jag grät denna dag, riktiga krokodiltårar så en barnmorska tillkallade psykologen på kvinnokliniken. Jag grät för henne och sa att jag var LIVRÄDD för att jag kanske inte kunde ta till mig barnet om de fortsatte så här, jag tror han kommer dö ändå. Hon tog mina ord på allvar och pratade med kvinnoklinikensläkare. Imorgon för 8 år sedan bestämdes det att jag skulle sättas igång med ett tampongliknade föremål jag inte har en aningen om vad det kan heta. Jag fick värkar som stressade William så den plockades ur och det fortsatte som innan. Ingenting hände utan att jag fick ligga i ett bad och fundera över vad fan jag gjort för fel när inte ens en igångsättning kunde få ut ungen som velat ut i v22!
Så den 3 Oktober hände däremot något, förlossningen sattes igång bara så där.4 timmar och 25 minuter senare föddes han som fyller 8 på onsdag. Jag minns det som igår, kärleken, värmen och hur jag äntligen var hel. Han gjorde mig hel, till en människa. Snart är du åtta år min älskade son. Utan dig hade jag varit ingen!

Jag den 1 oktober 2004. 20 år, blek och trött. Observera gärna mina ”sexiga” blåmärken jag fick av fragminet jag tog för att förebygga blodproppar från v15.
Får jag fler barn kommer jag ha blåmärken igen, jag lär nämligen alltid ta fragmin om jag är gravid.