Rätt lika va?

Gick ner med William till skolan, på vägen hem tog jag en omväg och passade på att ha spotify i mobilen. Jag gick relativt snabbt när jag fick lusten att leka lite. Just de LEKA! Jag började med att gå balansgång på ett parkeringsplatsstaket, en man 50+ kom och såg allmänt förbryllad ut och gick och glodde på mig. Jag fortsatte med att vandra och tänkte att varje vattenpöl och pinne samt kotte på en viss sträcka var mina hinder som jag skulle hoppa över. Jag tog sats och hoppade mellan vattenpölar, kottar och pinnar och en dam med hund gick förbi och stirrade och såg allmänt livrädd ut. Jag fortsatte ändå med musik i öronen, såg lite senare i skogen en sten jag klättrade upp på och hoppade ner ifrån.  Behöver jag säga att jag blev svettig?! Men jag hade skitkul!
Jag tänkte lite logiskt att som barn rörde man sig så där hela tiden, var högt och lågt, hoppade sprang och hade skitkul. Sedan någon gång mellan mellanstadiet och högstadiet blev sånt omoget och fånigt. Man fick liksom inte leka, hoppa och fara omkring på det viset. Någonstans där började i alla fall jag bry mig förbannat mycket över vad folk tyckte. Idag med musik i öronen och hoppande mellan olika mål kände jag en frihet jag inte känt sedan jag var barn, jag gick in i min egen lilla värld och det kändes bra.

Inte vet jag om det klassas som galenskap, idioti eller bara allmänt ovuxet beteende. Men en sak vet jag och det är att jag kände mig fri och att jag kommer fortsätta. Tycka vad ni vill, men jag känner att jag hittat tillbaka till träningsformer jag gillar. Den fria leken, jag gillar inte gym, jag gillar inte att visa mig i badkläder så simma är uteslutet, jag gillar absolut inte att spela gruppsporter. Men leka?! JAG älskar att leka, jag har alltid älskat leken och nu tror jag att jag hittat min träningsform, naturens alla hinder och lekplatser. Jag måste försöka komma tillbaka till barnens träningsplats för det är där jag trivs bäst att vara.