Fick ett mail för en liten stund sedan med flera frågor i, jag tänkte att jag kunde besvara dem här då jag tyckte frågorna var intressanta och det kanske finns fler som undrar över samma sak. Så här kommer dem.
Hur gjorde du när du började plugga och hade William som då var 10
månader och framåt också för den delen med? jag menar vem tog
hand om honom på dagarna, gick han på dagis?
Jag hade William hemma med mig när jag började plugga. Jag läste in gymnasiet via NTI-skolans distansutbildning, vuxenutbildning eller hur man ska säga? Då William var så liten och jag inte tyckte dagis var ett alternativ så var han hemma med mig tills han var 2,5 år gammal. William började då själv prata om dagis och visade ett intresse för kompisar. Innan de träffade William andra barn i lekparken, grannar men även vänner jag träffade via internet som hade barn. Jag flyttade till Falun när jag var nitton och kände väldigt få personer här då, så jag lärde känna människor genom internet istället, men även Linn först genom Lunarstorm och sedan via Unga föräldrar utbildning som fanns här i Falun, Linns dotter och William är rätt nära i ålder så vi blev vänner genom den saken. Så William träffade andra barn mer så, jag var aldrig en sån där ”öppnins” eller ”latte” mamma. Jag ser det som att jag vann otroligt mycket på att vara hemma med William relativt länge, vi växte ihop, han fick mamma tid, jag läste när han sov middag eller på kvällarna och vi lekte när han var vaken.
Hur orkar du att kombinera barn och studier?
Jag har tyckt det varit kul att vara mamma och student. Jag gillar att stimulera hjärnan och lära mig saker, att ha många bollar i luften och jag antar att det är anledning till att jag orkat. Dock har jag sedan i höstas varit en riktig gnällspik med studierna stundvis, men samtidigt så tycker jag det är ganska naturlig. Jag har pluggat in gymnasiet på 200%, läst mer en 100% sedan jag började på högskolan, jobbat på sidan av och dessutom varit mamma. Nu börjar kroppen längta efter att få jobba istället, träffa människor och vara ”vuxen”. Jag har pluggat så länge nu att jag ibland känner mig som en levande fokus (bok), men att kombinera livet med barn och studier går. Det som är viktigt att förstå är ju att du inte kommer kunna göra allt de resten av studenterna gör. Du kommer inte kunna hänga på kåren lika ofta, du kommer att bli tvungen att ta vara på stunderna när det barn sover för studier. Man måste ha i bakhuvudet att vissa dagar kommer barnet att vara sjuk, och därav kommer man halka efter. Sedan måste man också inse att man inte är övermäktig och det där VG:t men strävar efter kanske inte alls är lika enkelt att ta som om man inte hade barnet. Man får göra en hel del prioriteringar, vill jag ha VG:t kommer det göra att jag nu inte kommer kunna göra en annan sak. Man får absolut mindre ”fritid” med barn, men barn är inget hinder för att ha fritid. Jag tog med mig William när han var bebis/småbarn överallt dit jag skulle. Nu är han dock så stor (han fyller ju 8 år om lite mindre än 5 månader), så jag har mycket mer fritid. Idag kan jag lägga mig på soffan och vila medan han är hos en kompis, eller jag får inte dåligt samvete om jag går ut och tar en öl med en kompis medan William har barnvakt. Det tog mig LÅNG tid innan jag kunde vara ifrån William alls, barnvakt var absolut inget vanligt för mig, men nu är han äldre och han är hos sin pappa varannan helg och jag har mer ”tid” än jag hade förut. Men första åren med barn är tuffast på de viset, nu när William är så pass stor är det inte alls lika mycket passade, utan mer mysig tid när man kan diskutera, se filmer tillsammans och göra saker ihop på ett helt annat vis. Alla åldrar hittills har haft sin charm och de kommer de förmodligen alltid ha.
Hade du och Björn en relation eller var det något som bara blev så?
Och i så fall tog det slut innan eller efter att William föddes?
Kan ta mig och Björn historien i korta drag. Jag och Björn träffades i Augusti 2003, jag hade då bott i Falun i exakt 3 månader. Vi började umgås för han var kompis med en tjej jag umgicks med på den tiden, och Björn skrev till mig på Lunar. Jag svarade och vi hade väl någon slags mailkontakt där. Efter två dagar följde jag med honom på Mcdonalds och sedan hem till honom där vi satt och pratade, på något vis kom vi fram till att jag inte sett ”Tillbaka till framtiden” filmerna och Björn som ansåg dem vara kult tyckte att jag skulle se dom. Sagt som gjort började vi se filmerna och sen blev det väl att vi började umgås, jag hade fått en blodpropp under den perioden och läkaren sa till mig att jag inte fick använda preventivmedel vilket jag tog på orden. Det tog mig 4 månader och sedan var jag gravid. Det var helt oplanerat och jag och Björn var inte tillsammans eller så, det bara blev. Jag var nitton och skulle fylla tjugo, jag ville verkligen inte göra abort jag kände så starkt för barnet (William) så snabbt. Jag valde att behålla William trots att jag och Björn inte var tillsammans, och jag och Björn blev osams under en ganska lång period. Det här ser jag inte som någon hemlighet, men vi är bra vänner idag. Björn var med under förlossningen och så även min mamma. Jag och Björn har dock umgåtts sedan dess, och jag ser honom som en bra vän.
Det är kul att höra att ni verkar ha en så bra relation till
varandra idag men har du aldrig någonsin känt att ni är på väg
tillbaka till varandra igen eller beror det på andra saker?
Den här frågan gick lite in i den andra. Jag känner nog det mer som vi är vänner. Jag tror det är rätt bra så.
Har han varit delaktig i Williams liv ändå? Det måste ha vara
jättetufft att var ensamstående mamma. Hur känner du att
omgivningen ser på det och din familj vad tycker dem?
Björn har/är delaktig i Williams liv, vi ses så gott som varje dag på vardagarna och varannan helg är William hos mig, eller Björn och då försöker vi att göra saker på varsitt håll. På de viset för William egentid med oss båda. Jag och Björn äter ihop och kan åka på små resor tillsammans med mera, jag tror William tycker att det är bra. Han har aldrig frågat om varför vi inte är tillsammans och sånt för William är det de mest naturliga i världen att jag och Björn inte är ett par.
Jag har haft turen att ha så nära kontakt med Björn, på de viset har jag inte alltid känt mig som ensamstående mamma. Men däremot känner jag av det
på andra plan ibland, som ekonomsikt. Min hyra ligger idag på 6100 och det hade ju varit betydligt billigare om man bott ihop med någon, men ja det är ju så här så.
Jag märker väl ibland att folk reagerar när jag berättar att jag och Björn umgås. Jag tror det stör människor mer att vi umgås än det gjort om vi varit osams. Många har blivit provocerade av saken genom åren, sedan finns det även många som reagerat positivt och sagt saker som att ”va roligt”, ”va bra för William” så det är nog blandat. Sen har väl folk en bild av mig som person, jag kan ju märka att folk helt allmänt tänker saker när de ser en ensamstående mamma och tror att man lever på samhället, att man inte vill jobba och att man festar hela tiden. Sen när folk får veta att jag är en otroligt tråkig människa som pluggar, älskar att ta hand om William och hemmet och klarar mig själv slutar folk tänka så mycket. Jag märker att jag krossar många fördomar vilket jag anser vara bra, man ska inte döma hunden efter håret.
Min familj har inte tänkt så mycket tror jag? Mamma blev mest glad när jag skulle få barn, mormor blev väl lite oroad i början men sen sa hon att ”Det blev en bra mamma av dig med” så jag antar att jag är godkänd? HEHE
Hoppas du fick svar på lite av dina frågor nu.
