Dag 02 – Mitt favoritminne

Självklart är det när William föddes. Men det känns som jag skrivit om de flera gånger, så får helt enkelt bli ett som jag tänker på lite då och då och garvar åt.

 

När jag gick i sjuan, hade jag otur vid två tillfällen. Första gången var i biblioteket när jag råkade ha ner en ställning med massa kort i där det stod vem som lånat vilken bok. Folk på den där tiden skulle jubla och klappa händerna när man gjorde bort sig och jag har alltid hatar sånt där. Så jag drog, efter mig kom en lärare och haffade mig och tyckte att jag skulle gå upp och plocka upp efter mig. Jag vägrade, jag ansåg att jag var tillräckligt utskämd ändå för att dessutom trampa upp dit och sortera korten inför alla… Efter många om och med bar läraren ner korten i källaren där jag gömde mig och jag med hjälp av vänner sorterade korten där.

Så efter ett tag här kommer den roliga saken som jag minns med massor av skratt i kroppen och som nog är ett favoritminne.

Jag var i skolmatsalen, hörde inte till vanligheterna eftersom jag undvek matsalen. Hur som helst jag hade gått dit och när jag tar brickan och lägger på tallriken så på något vänster råkar jag vippa med handen så att tallriken flyger i bordet. Ännu en gång; JUBEL och applåder och jag känner bara paniken växa och jag tar till FLYKT! Jag vänder mig om och börjar gå, hör samma LÄRARE ropa mitt namn varpå jag tänker att NÄ för i helvete denna gång tänker jag inte åka fast. Så jag springer, jag springer för allt vad jag är värd ner för källaren med läraren tätt efter. Jag har som tur är hängt därnere en del varpå jag visste om vissa gömmor så jag lyckas ta en egen väg och springer och glömmer mig vid skolpsykologen (där jag var stammis) och trycker mig mot väggen medan jag ser läraren springa förbi (och han hittar mig inte.) Där stod jag tills två vänner kommer och hittar mig och gapskrattade och säger att folk i nian sagt ”VILKEN rolig kompis ni har”. Jag ville bara dö, och jag vet att jag gick hem och skolkade efteråt och ville aldrig mer gå tillbaka till skolan.
Det jobbiga med allt var sen att min mamma fick veta om saken, genom min kompis storebror som berättat saken och skrattat och sagt att. HAHA hon drog!

Idag skrattar jag åt minnet, fy fan! Det är ett minne värt att bevaras för evigt.