Sitter på paddan på väg mot högskolan i Gävle. William är på fritids, får alltid så dåligt samvete när han får gå till skolan/fritids så här tidigt. Jag hatar de verkligen även om han trivs som fisken i vattnet, men i mitt hjärta känns de fel att ha sitt barn på skola och fritids en heldag. Jag skulle lätt vara hemmamamma om ekonomin fanns för de, typ jobba med eget företag hemifrån så William alltid hade sin mamma hemma. Jag tar väl och spottar på mig som kvinna enligt vissa nu, men jag har alltid trivts bäst i hemmet, städa och fixa med familjen. Mitt drömjobb är att vara dagmamma det där med att umgås med massa folk är inte min grej, jag har mina vänner och visst jag lär gärna känna flera, men jag har stora folkgrupper. Jag känner mig som en elefant i en glasbur, som folk tittar på mig, tycker illa om mig och jag har inte självförtroendet att tro mig vara omtyckt. Jag förutsätter alltid att folk vill mig illa, livet formar oss och en hårda törnar har gjort mig sådan.
Jag tror trots detta att resan till Gävle behövs för min självkänsla, för jag känner inte en kotte där.