Kvällstid.

Ska bege mig till sängen nu, William ska till skolan imorgon och jag ska ha seminarium. Efter seminariet ska jag bege mig till min VFU och börjar således min sista VFU-vecka någonsin. Sen är jag klar, klar för alltid. Ingen mer praktik utan enbart jobb och snart färdig. Snart är mitt examensbevis där, jag förstår inte och tjatar om det hela tiden. Sorry kan bara inte hjälpa det. Känns så otroligt märkligt att bli klar med skolan efter all denna tid. När jag är klar med skolan har jag inget mer jag känner att jag vill uppnå, ja förutom att skaffa fler barn då men jag menar det där med drömyrket. Jag har fått mitt då, trots att jag snart är klar hamnade jag på medborgarskolan och såg att de söka babysimsinstruktörer, det är något jag var sugen på 2007, något jag fick lite små funderingar kring att bli då. Nu dök tanken upp igen, jag gillar ju att sjunga och det verkar ju inte vara ett allt för jobbit arbete att ha på sidan av. Kanske borde försöka mig på att tänka utanför banorna av barn, en annan hobby jag skulle vilja skaffa mig är att binda fina buketter eller gå en fotokurs. På ett vis ser jag framemot att bli klar med studierna och kunna gå hem på fredagar och vara ledig, samtidigt känner jag en stor ångest inför saken att vara ledig, ledig betyder att man får tid att tänka och tänka hatar jag att göra. Jag är sån, jag måste ha något att göra hela tiden annars blir jag lätt stressad och deprimerad, jag måste alltid ha ett projekt på gång för att slippa känna att jag får tid över. Läste att det var typiskt oss födda på åttiotalet och framåt, att vi är den skadade generationen som inte vet hur man har tråkigt och får ångest av sådana saker, vi har nämligen alltid haft något att göra från de vi var bebisar fram tills idag. Det stämmer nog, jag känner nog ingen som inte tar upp sin telefon när det blir tråkigt, eller som enbart ser på tv utan att surfa på mobilen eller datorn, surfplattan samtidigt. Jag känner nog ingen som inte får halvångest om de inte känner mobilen i fickan eller hittar den i väskan. Vi är väl generation stress helt enkelt, vi behöver ha något att göra för att slippa bli deprimerade och känna att vi är för ensamma.