Jag lovar er att jag ska skriva och fota i helgen. Just nu kör jag mest någon form av dåligt med tid bloggning. Ni vet ju varför och jag får ändå ångest över att jag inte lägger ner med tid på att skriva, framför allt när huvudet poppar över av saker jag behöver skriva av mig om. Jag skriver för min skull så när jag går runt så här med fullproppat huvud blir jag rätt matt. Jag har alltid saker jag tänker på saker jag behöver spy ur mig, får jag inte spy ur mig sakerna blir jag rastlös. Men i helgen hoppas jag att tiden ska infinna sig. På tal om tiden så var jag på VFUN idag, det är märkligt att det bara är 4 dagar kvar. Fyra dagars VFU, sedan är det bara 3 månader tills jag står där med min examen. Vart har tiden tagit vägen? Jag har utvecklats så mycket under dessa år. Från att ha varit tjugotre år med en treårig son som började på högskolan våren 2008, till att vara tjugoåtta år med en son som fyller åtta i höst. Jag förstår inte hur jag kommit hit, hur jag lyckats. Vissa dagar känner jag mig bara som den där förvirrade nittonåringen som stod där med ett svagt plus på stickan och kände hur jag var så förvirrad och rädd, andra dagar känner jag mig som det var hundra år sedan. Mitt liv det blev så bra, från att hoppa av gymnasiet och mått dåligt till att snart vara färdig lärare. Jag behöver inte säga att jag tror att alla människor kan förändras för jag vet att det går, med viljan och tron kan du bli precis vem och vad du vill. Följ dina drömmar och våga lita på livet, så känner jag idag. Jag vågade livet och jag har fixat så mycket i mitt liv, så mycket jag är stolt över.