Stressdag, först seminarium och sedan stress till VFUN. Gick bra men jag känner verkligen i kroppen att det är för mycket just nu. Massor med uppgifter och sedan kravet att göra sitt bästa. Sedan hem och vara mamma med allt vad de innebär. Ibland känns det som man ska vara så jävla duktig hela tiden och just idag gick de mig upp i halsen. Var nära på att bryta ihop och börja gråta. Att jag fått min mens är en bidragande del helt klart men ändå.
Har jordens jävla mensvärk och har ändå tagit två morfintabletter idag, tror inte jag får ta en till så lär stå ut tills imorgon bitti kommer bli en hemskt natt. Jag förstod att denna mens skulle bli jävlig eftersom den var 3 dagar försenad av någon anledning så blir mensen alltid ännu värre än vanligt då. Jag är ju utredd så min mens är inte normal, min kropp tror att den har en infektion och jobbar för fulla gubbar för att göra mig frisk. Tack vara morfinet så klarar jag ändå av att sitta, det är mer än vad man kan säga om vad jag kunde förr när jag sprang och spydde och stod med folk och blev grön i ansiktet och fick be om ursäkt för att kräkas en stund senare.
Jag vet att jag inte är ensam om detta, problemet är bara att kvinnor inte gärna pratar om sin mens just för de anses tabu. Hade dock fler berättat om sina besvär skulle man inte känna sig som ett ufo när man mår som jag. Man skulle dessutom inte behöva känna sig som folk tror man överdriver eller höra ”mens är naturligt, de är inget man är sjukt av.” Jag blir sjuk av mens och har det på papper, en gång i månaden är jag sjuk i en sjukdom som inte syns men som känn som jag får plåga mig igenom och alltid hoppas ska komma på helgen så jag ska slippa hålla god mig på jobbet fast jag får djupandas och som idag ta tag i bildörren och ”förlossningsflåsa” mig igenom värkarna samtidigt som jag tänker ”jag vill dö”!
