Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två.

Pratade med Björn igår, jag förklarade för honom varför jag har så svårt för kvinnor. Hur jag uppfattar tjejer som falska svin och att det aldrig går att lita på tjejer du inte känner VÄL till 100%. Jag har lärt mig den hårda vägen att kvinnor sticker varandra i ryggen, klättrar över döda kroppar för att nå sitt mål. Jag hatar kvinnor med makt, hela ens liv har man hört begreppet ”var det kvinnor som bestämde i världen skulle världen vara en bättre plats.” Kvinnor i maktpositioner är minst lika jävliga som män, jag minns i skolan hur tjejer med glädje kunde säga saker för att såra, eller bara för att visa att ”Ha, du får inte vara med”. Det finns ett begrepp som folk ser lite ”skämtsamt på”, att tjejer bara kan leka två- och två. Det där viktiga ordet ”bästis”, att vara ”bundisar”. Dessa två ”bästisar” är villiga att göra allt för varandra, och något jag tror många tjejer känner igen sig i, är rädslan över att bli sjuk från skolan för då kunde din bästis helt plötsligt blivit bästis med någon annan och DU hade helt ingen vän kvar.

Jag föredrar män, manliga kollegor, manliga studenter och manliga lärare. När jag väntade William hade jag ungdomspraktik på ”Ta till vara” här i stan, där var det en kvinna som sa till mig. FÖRDELEN med den här arbetsplatsen är att vi kvinnor är minoritet här, det betyder att det aldrig blir skitsnack och konkurrens här. Det behövs några män på varje arbetsplats för en grupp med endast kvinnor fungerar inte.
Jag har under årens lopp insett att detta är sant, ser jag tillbaka på saker har män alltid stöttat mig mer än kvinnor. På högstadiet när jag mådde som sämst och skolkade, var det inte kvinnorna som var förstående och försökte peppa mig att komma till skolan. Kvinnorna var dömande och såg mig som ett ”problem”, männen däremot var aldrig såna de försökte att ge mig lättare uppgifter och peppa mig. Jag insåg det inte då, men ser jag tillbaka inser jag att män alltid stöttat mig, alltid försökt hitta mig.
Det är lika på högskolan, alla kvinnliga lärare jag haft har jag känt att de vill få mitt självförtroende ner i skorna, de vill verkligen få mig att inte tro på mig egen förmåga och många gånger har de lyckats även om jag valt att kämpa emot och komma tillbaka till toppen igen. Tyvärr har de fått en ovän i- och med detta och jag går och hatar dom i smyg. Medan de manliga lärarna alltid peppat mig och talat om hur bra det är och fått mig att känna att WOW jag kan ju. Lika var det när jag läste in gymnasiet via NTI, där var det männen som peppade mig och la fram fina ord och fick mig att stärkas jag kan, jag lyckas!

Igår när Björn låg i badet och jag satt bredvid honom på toalettstolen och kämpade mot gråten och talade om hur mycket jag hatar kvinnor i maktposition, sa Björn ”Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två?” Varpå jag svarade, JA det är precis så! Det spelar ingen roll hur gamla vi kvinnor blir, för det där faktum ”jag tycker om dig för du är min bästis, men jag ogillar dig för du är inte min vän.” stannar kvar oavsett ålder. Jag påstår inte alla kvinnor är så här MEN många! För många.
Hela mitt liv har jag känt att jag behöver ingen man i mitt liv, igår insåg jag att. Jag behöver en man i mitt liv, jag tror jag behöver en man för att kunna diskutera min frustration gentemot mitt eget kön. Jag förstår mig inte på kvinnor…