Hade en rejält äcklig eller rent av vidrig dröm. Kändes som jag var vaken men massor med saker hände runt mig, jag drömde att det var saker i mitt rum. Minns inte riktigt vad men var så fruktansvärt rädd kunde inte röra mig och det kändes som jag höll på att kvävas, som jag var fastlåst typ och saker kom runt mig hela tiden. Försökte nå mobilen för att ringa men det gick inte, när jag väl fick tag på mobiltelefonen så kom jag till någon som talade på engelska och typ upprepade samma mening ”The number you have dialed is not available, you may pay $ 100” var helt sjukt. Låter kanske inte obehagligt men i och med att jag verkligen ville att någon skulle komma och väcka mig så jag skulle slippa se mer var det vidrigt. Försökte skrika men gick inte, försökte röra mig och så vidare. Var skit hemskt!  Trodde det pågick i flera timmar men när jag vaknade såg jag att klockan bara var o1.45 hade sovit i en och en halv timme typ. Tände jag lampan jag har bredvid sängen direkt och där låg jag sen ett tag för jag vågade typ inte lita på att jag var ”vaken”. Gick upp och drack 2 stora glas med vatten och hela lägenheten var tänd! När jag gick tillbaka till sängen så vågade jag inte somna om låg där och liksom lyssnade efter William. Ibland undrar jag om det trots att man inte sitter ihop med sitt barn längre finns viss telepati emellan än ändå? För jag låg liksom och tänkte ”snälla William vakna. SNÄLLA William kom och lägg dig bredvid mig”. Han sov ju liksom, går inte och väcker honom medvetet mitt i natten. Men i alla fall hör jag hur han rör på sig och ropar ”MAMMA!”, han kom upp och la sig bredvid mig, det var precis som han kände på sig något för han liksom sa. Nu sover jag bredvid dig då, la sig och höll tag i min hand och somnade om. Kan det vara så? Att familjer känner av saker eller är det bara någonting vissa tror? Som jag till exempel? Jag brukar känna på mig saker, ibland vet jag vad människor ska säga innan de ens sagt det. Jag kan veta redan innan jag kollar vem som ringt eller vem som sms:at och vad samtalet/sms:et ska handla om. När William var bebis, kanske ganska nyfödd gick jag och min syster här i Falun på vägen hem. Längre fram möter vi en man, jag tänker automatiskt ”AKTA DIG HAN ÄR FARLIG”, jag säger inget men jag kände det så väl. Några meter bort säger min syster ”Varför tänkte du så? Du varnade mig utan ord.” Jag bara stirrade på henne? Hon hade hört mina tankar utan att jag sagt något. Kan det vara så att vissa människor har speciella band till varandra? Jag menar ens barn, föräldrar, syskon och släktingar? Att vi liksom känner varandra och det finns ett osynligt band som binder oss samman? Eller är det bara slumpen? Jag tänker också på när William var nyfödd, blev sydd inte speciellt mycket men lite ett par stygn typ. I alla fall när hon sprejade sån där bedövning på mig så liksom bet jag ihop tänderna för det sved. William började då gråta på en gång och barnmorskan sa att, han känner att du har ont. Jag har funderat över den saken, även om navelsträngen var avklippt reagerade William på min smärta, vad beror det på? Vi kanske är mer sammanlänkade med människor än vi tror. Precis som att jag alltid vaknar 1-3 minuter innan William ropar ”mamma jag mår illa, jag måste kräkas.” Undermedvetna eller slumpen?