Jag har sedan två dagar tillbaka börjat tänka på filofaxen jag levde i och för som fjortis. Jag hade en Björn Borg filofax som jag fick av min mormor när jag fyllde 14 om jag inte minns helt fel. Jag älskade den där filofaxen och den användes flitigt. Vi skickade dessa mellan varandra och skrev små ”brev” om diverse saker vi tänkte på, killar, livet och sånt som fjortonåringar har i huvudet. Jag har min sparad i förrådet och vid något tillfälle har jag hittat den och läst igenom, skrattat och tänkt tillbaka på den tiden. Inte för att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var ingen härlig tid för mig direkt, jag ville helst bestämma helt och hållet över mitt eget liv och bo hemma var pest. Var nog därför jag fick egen lägenhet när jag var sjutton. Vissa skulle nog inte klarat att bo ensamma tidigt, för mig var det en befrielse och jag njöt av varje sekund och har så gjort sen jag flyttade hemifrån. Jag drömmer ofta mardrömmar om att bo ihop med folk så där. Kollektiv eller att man blivit vräkt och får lov att flytta hem igen. Förmodligen för det skulle vara en katastrof för mig, jag älskar mitt vuxna liv för mycket.
Hur som helst filofaxer, jag har de senaste dagarna grubblat på vilka dikter det var vi la in i dessa. Två minns jag ”A circle is round it has no end,. that’s how long I want to be your friend” och sedan ”Om du var en blomma och jag var en ko, skulle jag äta upp dig för du är så gó” men något säger mig att det var fler ramsor också. Ganska många om vilka svin killar var, ofta med en poäng att de endast var ute efter en sak. Fördomar eller verklighet? Förmodligen båda delarna, jag skulle nog vilja påstå att det dock är lika många tjejer som utnyttjar killar fast tjejer kommer ju undan med det på ett annat vis. Tjejer ses ju ofta som offer i samhället i stort, nu menar jag inte alla men ofta så känner jag mig som kvinna själv att media men även andra ser kvinnor som offer. Offer för föräldrafällor, offer för chefer, offer för betyg, offer för samhällets bilder av könen rosa vs blått osv. Jag vägrar se mig själv som ett offer och dessutom lever jag med tron om att alla människor själv väljer sina liv och är man villig att säga ifrån och inte ta vilken skitlön som helst så kommer man heller inte få denna skitlön. Kvinnor i stort är fega, det handlar knappast som samhället, hur många gånger har man inte befunnit sig i grupper med andra kvinnor där det gnälls över lönen, arbetstider eller lärare som beter sig helt opedagogiskt. När då någon säger ”MEN vi tar upp detta nästa gång med chefen/läraren” då säger alla ”JA de gör vi, nu får det vara nog.” så tar en person upp detta och när chefen/läraren frågar resten av gruppen ”anser ni också detta?” så varar folk med, NEJ jag har inga problem. Vi tycker det här är bra, när mötet är slut går samma personer som nyss sagt att allt var så bra ut och gnäller.
Jag gör en generalisering jag vet kanske hårddraget dessutom men HUR ofta uppstår inte detta i grupper med kvinnor? Hur ofta kniper inte kvinnor/tjejer käft och låtsas som det regnar. Kvinnor är ett gnälligt släkte som gärna ser sig själva som offer men inte gör ett förbannat skit för att göra någonting åt saken, ja förutom att gnälla över killarnas fel, eller att en rosa klänning på en flicka gör henne till ett offer för framtiden. För det är ju där problemet sitter, i klänningen… Problemet sitter i att kvinnor inte vill stå upp för sig själva, att kvinnor ser sig själva som ensam är stark och vägrar be om hjälp. Om fler kvinnor sa ifrån, gick ihop i grupper skulle inte orättvisor förekomma, men eftersom vi lever i någon illusion om att det blir bättre bara jag tänker på mig själv i första hand så blir det absolut inget bättre. Då är det lättare att slänga över problemet på killarna för att komma ur mallen om det kvinnliga offret skulle ju kunna betyda att felet faktiskt ligger hos oss själva.
