Vad saknar jag? Jag försöker att leva i nuet även om jag ibland svingas tillbaka till det gamla och avlägsna. Jag kämpar nog emot saknad då saknad kan vara extremt jobbigt.

Sassa saknar jag, min underbara fina hund. Min ersättare för pappa. Egentligen är det fel ord, men hon blev ändå en tröst när jag var liten och ensam. Hon fanns där genom mina tuffa år som barn/ungdom och hennes bruna kloka hundögon hade en lugnande effekt på mig. Hon fanns där så jag kunde gråta i hennes svarta päls, eller ligga och klappa och krama på. Jag älskade verkligen Sassa. Dagen hon dog var bland de värsta i mitt liv. Jag var här hemma i Falun William var precis två år då, mamma ringde och berättade att Sassa försökt resa sig men bara ramlat att hon inte kunde gå. Mamma och hennes man åkte till veterinären och där var dommen hjärnblödning. Sassa somnade in efter två sprutor. Jag grät hela dagen, det är svårt för människor som aldrig haft ett djur eller som byter djur ofta att förstå hur ledsen en människa kan bli för ett djurs bortgång. Men ett djur blir en kompis, en slags bästa vän. Det är hårt att förlora en bästa vän, framför allt när du inte har en chans att säga hej då.

Så kommer jag då till Pappa. Jag har fått den frågan många gånger om jag saknar min pappa?
För att vara ärlig vet jag inte, jag var så liten när han dog. Jag var ändå nio år, pappa har varit död större del av mitt liv. Jag är tjugosju år nu och om några veckor är det 18 år sedan pappa dog. Att säga att jag saknar honom skulle vara fel ord. Jag brukar tänka på de få minnen jag har av honom, och jag har många gånger ”avundas” egentligen fel ord men det passar bäst in. Mina vänner som beklagat sig över hur deras pappa inte låtit dem göra vissa saker. Jag har avundats att ha en pappa som ger en arg blick på pojkvänner eller som mer eller mindre förbjudit från att träffa killarna. Jag har avundats mina vänner som haft pappor som suttit uppe på nätten och kommit med arga kommentarer när de kommit hem på natten.  Jag har känt mig snuvad på en pinsam pappa som stormat in och skällt eller gjort andra saker som mina vänner ibland talat om. Något som för mig varit en främmande värld. Jag saknar att fått den biten som jag vet att andra fått, den biten som mina vänner kanske avundats mig som inte haft en sträng pappa som kontrollerat vad jag gjort.

Jag kan inte säga att jag saknar pappa som person. Jag minns honom knappt, minnen har en tendens att blekna med åren. Men jag saknar att aldrig haft den där biten som jag tror är viktig för människor. När jag var ännu yngre saknade jag också att inte kunna fråga två föräldrar om saker. När min mamma sa nej var det ett definitivt nej, mina vänner hade ju privilegiet att kunna fråga två. Sa pappan nej gick de till mamman, jag minns att jag saknade den saken i massor.

När jag väntade William bestämde jag mig för att han aldrig ska behöva känna sig lika halv som jag. Att han skulle få hela rubbet. William kallar mammas man för morfar. Jag frågade honom när jag väntade William om det var okej. Williams riktiga morfar finns ju inte, för William är han mest ett namn som ”mammas pappa”. Vi har kollat på fotografier av min pappa, men jag har så få minnen att jag inte kan berätta speciellt mycket om honom. Det ända jag kan tala om är upplevelsen när William föddes.
När jag låg i förlossningssalen och tiden stannade för en sekund, jag klev ur min kropp och stod bredvid sängen bakom mig hör jag en röst viska ”oroa dig inte han är frisk”. Jag var sedan tillbaka i förlossningssalen igen och födde William. Dagen efter på neonatal när personalen nyss burit in William till mig och jag låg med honom bredvid mig på sängen, fönstret är lite öppet och Björn beger sig mot toaletten stannar tiden igen. Jag känner en närhet, en trygghet och jag vet. Jag säger: Visst är han fin. En kall vind smeker mig kind och tiden för mig tillbaka igen. Min pappas möte med William, ett vackert möte. Han såg sitt barnbarn även om han bara fick se honom för en kort stund.