Jag har fått höra att jag alltid var glad som liten. Tills jag var tre, fyra år ungefär när jag började bli bestämd och ilsken.
Jag har alltid varit en ganska bestämd typ som velat ha rätt. Har jag inte fått rätt har jag helt enkelt surat eller gjort sakerna ändå. Redan som barn tog jag inte ett nej.
Jag minns att jag som barn tyckte att det var kul att leka med bilar. Jag ratade allt vad dockor och sånt hette, klänningar och sånt var aldrig min grej. Jag tror mamma var lite besviken för det, hon ville ju ha en flickig flicka som lekte med dockor. Jag vägrade och valde bilarna.
Så när jag fyllde fyra år fick jag min första my little pony,  det tyckte jag var SÅ roligt att leka med. Lekte med dom dygnet runt, kollade på filmer lekte och lekte. När jag började på lekis (förskoleklass) föredrog jag att leka med killarna. Det var betydligt roligare i bygghörnan eller vid kuddarna. Minns att jag försökte leka med flickorna i köket men det gick liksom inte. JAG förstod inte hur man skulle göra, hur det kunde vara roligt att mata och leka mamma pappa barn. Det var inte alls min grej liksom. Jag drog istället till killarna och lekte vilda lekar.
I ettan började jag smått prova leka med Barbie, det tyckte jag var kul. Men lekarna vill jag minnas handlade mest om att vara tonåring. Gärna tonåring med barn FLERA barn. Men jag var ändå lika road av att leka med pojkarna även där. Lego på fritids, polis och polishund (jag föredrog att vara polishund).
Det är väl mest så jag minns mig själv som liten, pojkflickan. Även idag finns dom dragen kvar, jag har få typiskt kvinnliga intressen.