Såg en unge i minuten. Var bra, blev att jag grät och ville föda barn jag med. Fast när hon tjejen snittades ville jag spy. VISST man fick inte se något men situationen, fick sån jävla ångest att jag ville sluta titta. Jag har aldrig snittats själv, jag borde inte skrämmas så extremt av snitt som jag gör. Men jag drömmer mardrömmar om just kejsarsnitt och jag kan säga att det är i stil med den dödsångest jag ofta har känt nu på sista tiden. DEN är så jobbig att jag igår funderade på att gå i terapi för min dödsskräck. På sista tiden har jag nämligen börjat drömma att jag har dött. Att jag går runt och försöker få kontakt med människor och så inser jag att jag är död… LÅTER konstigt men jag är LIVRÄDD för att dö. Rädd att någon jag känner ska dö, William ligger främst där. Det är jätte jobbigt, som nu. Nu är William 6½ år och jag börjar mer och mer gå runt och tänka, tänk om jag dör. Då kommer han få växa upp som jag utan en förälder. Hur ska han klara det, hur ska han må. Ska han må som jag gjort? Det är jätte jobbigt, jag har aldrig tänkt dom här tankarna innan men nu JAG tänker på dom hela tiden. Jag vill absolut inte utsätta William för den saken. Nu vill jag knappt ens gå ut för jag tänker på döden hela tiden.
Jag har en teori. Jag tror min dödsångest bottnar sig i att William kommer ett år närmare tiden jag förlorade pappa. Pappa dog när jag var nio. Jag gick i tvåan då. TVÅAN, William går i förskoleklass men ändå, det är två år fram i tiden. Jag rädslas så för den saken.
Så varför får jag som sjuk ångest när jag ser bilder på kejsarsnitt. När jag såg den där pappan idag, då blev jag 13 år igen. Jag såg egentligen inte på tv. Jag stod i köket i mammas lägenhet. Jag såg blod, jag såg blod på väggen, blod på golvet. Jag hör en röst som ber mig att inte gå längre. Jag ser mamma, jag ser hur hon sitter på toaletten som är full med blod. Hon ber mig öppna dörren, jag ser ambulanspersonal ta min mamma med sig på britsen och bära henne ut genom dörren och jag tänker ”Nu dör min mamma också” , ”nu blir vi föräldralösa”. Jag ser mig själv sitta i köket med en kopp varm tee stirrandes ner i koppen med hoppande kropp. En filt är över mina axlar. Jag ser Sassa min hund ligga på mammas kudde och vägra flytta sig därifrån. Jag hör telefonen ringa får veta att mamma fått en flicka… Jag ser mig själv i chock, jag ser mig själv ligga där i sängen. Är jag här?
Jag ser mig själv möta min syster och mamma dagen efter. Jag var förändrad, jag var tretton år och förstod aldrig riktigt vad som hänt. Mamma levde, min syster levde men jag klev rakt in i en ny fas i livet. Jag började se saker med andra ögon. En ångest började växa fram inom mig. En ångest som åt upp mig inombords bit för bit.
Den ångesten fanns där tills jag fick William, det var mitt uppvaknande mitt liv.
I skolan läser jag just nu ett ämne om trauma. Jag har börjat inse mer och mer varför jag är som jag är. Jag har upplevt ett trauma och jag har aldrig fått hjälp med dessa. Därför att mina trauman har varit att se saker jag inte borde sett.