”Endabarnet blir oftast bra på att ta ansvar, men föräldrarnas samlade förväntningar kan vara tunga att bära. Det menar Elisabeth Schönbeck, beteendevetare och småbarnspedagog. Hon har skrivit boken ”Äldst, yngst eller mittemellan” och intresserat sig för hur barn utan syskon utvecklas, och hur de uppfattar sig själva.

Naturligtvis finns det mycket som spelar in för hur ett barn utvecklas – föräldrarnas egenskaper och erfarenheter, arv, yttre miljö etc – men också närvaron eller frånvaron av syskon.
Elisabeth Schönbeck har intresserat sig särskilt för syskonrelationer. Genom intervjuer och enkäter har hon kunnat notera hur vissa gemensamma drag oftare går igen mera ofta hos storasystrar, mellanbröder, lillasystrar. Och vad som är speciellt för många endabarn, som i stort sett inte behöver konkurrera med några syskon om föräldrarnas uppmärksamhet.
– Att vara endabarn har både fördelar och sina nackdelar. Det gäller att ta vara på fördelarna och låta varje barn utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Ansvar och mindre konkurrens

Sedan hon började föreläsa i ämnet har Elisabeth Schönbeck samlat på sig mer och mer material, egna enkätresultat som pekar på att även yrkesval kan präglas av plats i syskonskaran.
– Då jag föreläste för en grupp kronofogdar visade det sig att så mycket som hälften var ensambarn. Kan det bero på att endabarnen är klara över spelets regler, eller på att de aldrig har fått stryk för att de skvallrat?
Ett barn som har mer än sex år till sitt närmaste syskon definierar Elisabeth Schönbeck som ett ”funktionellt endabarn”, alltså att de fungerar som endabarn.
Föräldrarnas samlade förväntningar kan vara tunga att bära. Barnet kan också känna ansvar för att föräldrarna har det bra, de har inga jämnåriga syskon att dela eventuella familjeproblem med. Men det finns också klara fördelar att vara endabarn; han eller hon behöver inte lägga tid på konflikter med syskon eller bevaka sina revir. Chipsskålen är bara deras. Föräldrarna tittar bara på dem.

Endabarnet vill ofta leda

Endabarnen uppfattas ofta av sina kamrater som lillgamla, lite nördiga kanske. Men deras storhetstid kommer ofta senare i livet: Endabarnen är överrepresenterade bland t ex nobelpristagare och astronauter, de söker ofta erkännanden som är ämnade för föräldrarnas stolta blickar.
– Björn Borg och många andra idrottsstjärnor är ett typiska endabarn, konstaterar Elisabeth Schönbeck.
Endabarnen är ofta bättre på att leda gruppen än på att delta i den – Obama, Putin, Clinton är alla endabarn eller funktionella endabarn.
Baksidan kan vara att barn som inte stötts mot syskon är ovana att kompromissa när de ändå tvingas ingå i en grupp med olika viljor.
För ett par år sedan kom en studie som visade att förskolebarn med syskon hade en något bättre social förmåga. Men samma forskare presenterade 2010 en ny undersökning som konstaterade att ensambarn i tonåren har precis lika mycket kompisar som jämnåriga med syskon.” (Källa http://www.tryggabarn.nu/2-ar/barns-utveckling/endabarn-och-sladdbarn/ ).

Faktiskt finner jag denna intressant. Mycket för att jag ofta får höra från andra hur synd det är om William som är ensam och inte har något syskon. Enligt många tycks han vara otroligt lidande av saken. Jag tror nog inte han lider, det är nog andra som lider mer en honom i så fall. Såna här artiklar gör mig glad. Då slipper man få höra att det är något fel på en bara för man inte skaffat syskon till William. Han är nog bra lycklig ändå!