När jag var liten tyckte jag alltid den här dagen var den längsta och tråkigaste på hela året. Nu känns det inte alls så, jag känner mest att det är en dag som alla andra. Just nu är det mycket vad folk önskat sig, jag insåg att önskemålen försvann direkt jag fick William, just det där att man hade ett eget barn att ge till blev liksom det största. Jag har visserligen inte alls den där WOW det är jul känslan i kroppen, den känslan försvann nån gång mellan 10-12 år tror jag, när man liksom inte riktigt hade kvar den där magin längre. Minns när jag fick min robyn CD då var jag nog elva, för det var då jag insåg att det inte alls kändes som innan ju julafton. Jag fick då ett smyckesskrin också, men just där de året kändes det inte så där som åren innan när jag riktigt åh det är jul i kroppen. Undra vad det berodde på? När jag tänker på det är det faktiskt rätt sorgligt att den där ÅH julkänslan bara försvann. Nu på julen gillar jag att se Williams ögontindra, jag gillar att få saker men jag hatar att ÖPPNA sakerna. Det är som att jag tycker alla tittar på mig. Helst vill jag ta med alla paketen oöppnade hem och öppna i lugn och ro så ingen behöver se kanske för jag någonstans inte tindrar längre? Kan det vara så? Jag minns nämligen när den där känslan som försvann där vid elva år att jag inte alls typ var helt överväldiga av julklapparna längre och det kändes så konstigt att öppna paketen för den där tindrans känslan inte fanns kvar. Lika är det när jag fyller år, sånt är skit jobbigt. Om man har antingen ”kalas” med familjen och ska öppna paket, eller om man har fest med vänner och får paket så ska man liksom säga tack och liksom hela grejen det blir så spänt. TRO nu inte att jag är en otacksam människa för så är inte alls fallet jag blir jätte glad för saker MEN jag tycker det är så jobbigt att öppna paket inför folk.
Det verkar som alla andra har kvar den där mysiga julkänslan, skriver om hur dom kokar knäck och njuter. Själv så tänker jag att det nästan känns hysteriskt, vem kan glänsa mest vid jul? Vem får bästa klapparna och sånt.

Jag känner mig mest glad för att se Williams barnögon tindra av glädje, det betyder allt för mig. ÄVEN om julen i sig inte alls är så viktig och känns som vilken dag som helst för mig.