Dag 30 – Ett sista ögonblick

Nu är det dags att tänka TÄNK, har du ett problem så tänk, tänk, tänk!

UNGEFÄR, jag har funderat fram och tillbaka vad jag ska komma på för sista ögonblick. Något borde väl finnas, något jag inte tänkt på tidigare men mitt huvud är tomt. Grubblar mig gråhårig.

Kanske jag ska berätta om dagen när jag förstod att jag fått en blodpropp. Kanske inte världens roligaste ögonblick men ändå ett ögonblick för förändrade mitt liv.

Jag var nitton år och hade slitit i hemmet med att flytta allt till kartonger, jag var i väg och tränade på morgonen och på kvällen så tyckte Lena att jag skulle följa med några hon kände ut i en van och festa. Ja visst tänkte jag så följde med henne, Erika och några till dit. Vi åka runt och drack lite och hamnade sen på Wasa-Stugan i Mora (ett ställe jag alltid kände mig malplacerad på). I alla fall så där var det någon brud som gick och visade hela tuttarna så en av killarna vi hade med oss bara ”HAHA, en patt, två pattar, tre patt” jag och Lena bara. ÖH vad? Det går inte att böja pattar förstår du väl! Han bara fortsätta så vi satt där som två frågetecken och förstod inte alls hur han tänkte. I alla fall så åkte vi hemåt sen, jag gick hem och sov. Vaknade på morgonen av att när jag skulle böja ut benet var det som det typ knäppte till tänkte att jag AHA jag har sträckt mig sen igår träning så jag haltade in på toaletten. Gick till min mormor och hade ont, dagen efter kunde jag inte böja ut benen. Försökte men jag fick typ på på fotens framdel för det gjorde så DJÄVULSKT ont, jag var ju nitton år så jag tänkte det går väl över. Tredje dagen hade jag ännu ondare och min mormor tyckte jag borde kolla upp det, för det lät ju inte bra. Mormors svägerska som är sjuksköterska sa att hon kunde komma och titta så det inte var blodpropp. Jag bara MEN snälla hallå jag är nitton år!
Vårdcentralen var stängd så vi bestämde att jag skulle till akuten, fick skjuts dit och jag var inte varm på benet, var underviktig, rörde mig normalt, åt inte p-piller och hade det inte i släkten. Så när vi kom in gick läkarna på att jag förmodligen hade fått en sträckning. Jag fick ta blodprover och svara på frågor göra graviditetstest (var inte positivt) och fick sedan en koll av läkaren. Glömmer aldrig det, hon kände först under den ”normala” benet jag sa inget sen kände hon vid mitt knäväck, kändes inget sen tog hon och tröck lite lätt under min fot och jag skrek, tror aldrig jag skrikigt så högt i hela mitt liv. AAAAJ! Det var en smärta utöver denna värld, det kändes som hon tagit en slägga och slagit under foten, hon blev då orolig och sa ”DU ska få ett ultraljud”. Fick åka upp och göra ett ultraljud på benet. Vi kom in dit fick lägga mig på mage och han tog den där kalla gelen och la på mitt ben, sen började han leta. Hör och ser hur han undersöker mitt ben tills han stannar upp och säger ”DÄR”, min mormors svägerska säger, ja jag ser. Jag bara VAD? Vad är det ni ser?! Fick svaret jag hade fått en djup ventrombos i höger knäveck  (blodpropp) och jag fick åka tillbaka till akuten, fick ett rum på medicin. Där fick jag waran samt fragmin behandling och fick dela rum med en tant på 70+ som var jätte gullig men snarkade. Låg där med benet i högläge på en jätte kudde och försökte fatta att jag, nitton år kunde få en tant och gubb åkomma. Sex månader efter det här gick jag på waran behandling. Fick ta tabletter och missade massor av sommarens underbara saker, som att bada fick jag vara försiktig med eftersom jag inte fick börja blöda, risken att trampa på en sten eller glasbit kunde göra att jag förblödde, fick inte äta jordgubbar för jordgubbarna slog ut waran, fick gå med ett halsband där det stod att jag gick på waran behandling och behövde akutvård vid en olycka eller så, jag fick inte heller dricka alkohol (vilket var min första grej att fråga FÅR man dricka alkohol?)  Det var lite av en sorg för en nittonåring att inte få festa, förutom detta så får jag nu trots att jag inte haft blodpropp sen 2003, inte dricka energidryck, blir jag gravid räknas det som risk graviditet vilket betyder att jag alltid måste gå på spec-mvc, jag måste ta sprutor i magen varje dag under graviditeten (som gör skit ont fragmin), när jag väntade sonen var magen helt blå jämt och värkte. Det gjorde skit ont att ta en spruta och sticka in den under skinnet på sig själv och veta att därinne ligger min bebis, det blödde, det värkte, det spände och det DROG. Och min barnmorska på vanliga MVC frågade jämt MEN vad har du gjort på magen, och jag fick ”jag tar ju fragmin” och hon. JA just ja, det är inte direkt vanligt att föräldrar gör sånt.

Jag brukar tänka på det när andra säger saker om att det gör ont och spänner på magen när man är gravid, tänk dig den känslan och sedan pricka ner en SPRUTA i skinnet. Smärta, smärta!

Mitt liv förändrades när jag fick blodpropp, jag får inte leva det livet alla andra tar så förgivet.