Dag 08 – Ett ögonblick

Ja det känns egentligen givet vilket ögonblick jag ska skriva om. Samma ögonblick som jag tror de flesta föräldrar skriver om när deras första barn föddes, det är ändå det största ögonblicket i ens liv.

Dagen William föddes började så här, jag kom hem från Björn vid tio elva tiden på kvällen. Eftersom mitt ”hem” var BB här i Falun sen 2 veckor tillbaka och nästan varit mitt hem större delen av graviditeten hade jag fått permis. Jag tog mig en vända förbi förlossningen för säkerhets skull, enligt BF var jag v40+5 den dagen så man visste ju inte om mina värkar var VÄRKAR eller som dom vanligt sen 20 veckor tillbaka. I alla fall, barnmorskan gjorde CTG koll och kände inget öppnat så hon följde med mig ner på mitt rum, därnere väntade en annan barnmorska och jag sa att ja jag går väl och lägger mig då. God natt typ. Var aningen bitter för jag vill föda någon gång SLIPPA ha ont och ja framför allt få flytta hem. Det kändes som att rummet där på BB var hemma och jag ville känna hur det kändes att sova på riktigt i MIN säng, i mina sängkläder och slippa bli väckt med ett glatt ”GOD MORGON” klockan halv sju varje dag medans jag något muttrade JO god morgon, jag var vaken hela natten och hade precis somnat klockan sex MEN god morgon på dig med!

I alla fall så gick jag och la mig, fick min dos av petedin (som jag fick somna på varje natt på grund av värken jag hade). Den här gången ville det inte funka jag tyckte det gjorde ont ändå, ja eller mer ont än det gjort tidigare. Ringde på klockan och bad BM göra en KOLL det kanske var på gång nu. De trodde hon minsan inte dom hade ju gjort en koll för två timmar sen. Jag började tycka att det liksom tröck bak, hade ont men ja inte så fasligt ont som innan mina vanliga värkar typ fast hade inte varit skitnödig innan. Sa att då måste jag fan vara förstoppad, fick något laxerande och ja fick skita gick runt och kände mig seg la mig på golvet i badrummet för det kändes bäst av någon underlig anledning. Sen gick jag till mitt rum och där började jag få ont ringde på klockan och den där BM blev förbannad och kollade på mig när jag en än gång låg på golvet ser med avsmak på mig och säger ”JA herre gud vilken natt”, vänder på klacken och går. I det skedet hade jag RIKTIGT ont klockan var 6 och nu kändes inte längre mina sammandragningar som jag hade i tjugoveckor på samma sätt nu var dom tätare med en halv till en minut i mellan och magen var HÅRD hela tiden jag hade panik. Kröp till telefonen och ringde mamma och hade då fått för mig att NU är bebisen död. Mamma och Björn kom, hittade mig bakom sängen där jag låg och rullade fram och tillbaka och skrek MAMMA HAN ÄR DÖD, om och om igen. Jag hade panik rent ut sagt. Mamma ringde på klockan, in kom en ny BM och mamma ”HON måste bli kollad nu”. Den barnmorskan tog mig på allvar och en tjej som gjorde sin praktik som Björn kände stod bredvid medans jag skrek och var helt hysterisk och bara ”HAN ÄR DÖD, HAN ÄR DÖD”. Jag hade ju ont hela tiden, fick inte vila. Dom tog sängen och drog den upp till hissen där var jag lugn i nån minut och hör Björn säga ”MEN nu är du ju lugn” då gjorde det så där SJUKT ont igen så jag började skrika än en gång ”HAN är död” och hyperventilera. Där utanför hissen står barnmorskan och tar emot mig, jag hör hennes röst hur hon säger ”Madeleine, hör du mig?! Kan du prova ta DJUPA andetag” och jag började ta djupa andetag även om jag var hysterisk hon fick mig att andas lugnt och jag kollade upp på henne, såg hur solen började gå upp över Falun och hon sa att hon skulle sätta ctg och kolla hjärtljuden. Jag hörde Williams hjärtljud och lugnade ner mig, hon fick mig att andas som jag skulle och tog en koll, jag var öppen 3 nästan 4 och fick lustgas. Den låg jag och andades i hela tiden iom att jag hade värkar med ½-1 min så jag hann aldrig sluta innan en ny började. Hann dock reflektera över att det kändes precis som en fylla så jag sa ”DET känns precis som att vara på marianns” (en krog här i falun) barnmorskan och undersköterskan skrattade och sa ”Haha hon känner sig full”, i alla fall efter flera värkar sa jag ”DET här gör jävligt ont, MEN jag vill göra om det”. Det var så häftigt. Jag vet att folk säger att man vill dö, så kände jag aldrig jag tyckte det var skit häftig att föda barn en smärta jag nästan njöt av. Det låter konstigt men den smärtan gjorde mig starkare för varje minut. Jag tjatade mig till eda fast jag egentligen inte skulle få sånt pga att jag haft blodpropp men fick det i alla fall, minns att hon bröt på tyska och bad mig göra en rygg likt en katt. Gick upp och kissade och kom tillbaka till sägen, lyckades spy ner mammas skor och säga strax efter de ”MAMMA det är något på väg ut”. Jag kände huvudet mellan benen typ. Mamma ringde på klockan, och visst var jag öppen. Mitt under krystvärkarna får Björn för sig att han måste gå på toa, han hinner precis komma in och sätta sig när jag pressat ut William som skriker redan innan han är helt ute. På 4h och 25 minuter hade jag fött våran lilla pojke, våran älskade William. Han kom upp på mig och jag älskade honom från första stund, jag såg på honom och kände en kärlek jag aldrig tidigare känt.

Williams första andetag bevittnades av Barnmorskan, Undersköterskan, Björn och min mamma och MIG så klart. Att ha med mig min mamma var en av dom finaste gåvorna jag kunnat ge min mamma, hon har ensam tagit hand om mig och mina syskon att låta henne se Williams första andetag är en gåva jag ville ge henne med.

När William var nyfödd kom det 5 stycken läkare upp som hade haft hand om mig under graviditeten bara för att dom hört att jag fött William. Varav en säger, ÅH är han ute nu den som orsakat så många problem för dig. Född på en bra dag också, min son fyller också år idag. Hon log mot mig, det kom också in barnmorskor och ville se William. En av dom som hört hans hjärtljud och hon sydde mig. Hon sa ”TÄNK när du var så himla liten då hörde jag ditt lilla hjärta slå”. Det var ett stort ögonblick för mig, jag som fick höra att William nog både hade en cysta vid hjärnan och hjärtfel. Födde ett helt friskt barn, en helt frisk pojke och jag var så stolt och himla lycklig. HAN var friskt. (Sen hamnade han på neonatal på grund av virusinfektion, men han hade varken någon cysta eller hjärtfel något jag är glad över).

Så mitt ögonblick blev det när William föddes, min älskade fina William som jag älskar mer en något annat i hela vida världen!

Björn höll min hand.

Första mötet, 3 oktober 2004.
William grät och jag sa ”sss gråt inte mamma är här”
Alla sa men det är bra att han gråter.
Men jag kände bara, NEJ han får inte vara ledsen. Jag vill att han ska bli den lyckligaste människan i världen.
Det är min uppgift som mamma att göra honom glad och lycklig och trygg.

Pappa håller för första gången.

Jag  och William den finaste dagen i mitt liv. <3