Eftersom jag klätt av mig för längesen berättar jag istället.

1 par svarta typ baggybyxor från HM köpta 2009,
1 randig lång tröja köpt på HM 2008
1 par randiga rosa strumpor också HM 2009.
1 Brottarlinne från JC köpt 2009.

Tro?

Det här var svårt. Jag är lite av en wicca skulle jag vilja säga. Jag tror på andar och sånt ett liv efter döden och att det finns skyddsänglar och vissa väsen vi inte kan se.
Jag höll mycket på med vit magi när jag var yngre tillkallade andar och brukade tillbe fullmånen. Låter väl konstigt kanske? Jag har också sett mycket spöken och känner mig sällan ensam, på nästan alla platser kan jag känna mig bevakad eller se skymten av en kontur, ibland en skugga som rör sig eller ja vad som helst. Har skrivit en del från 2005-2006 i kategorier här i bloggen från när jag bodde på Galgberget här i Falun (en gammal avrättningsplats) hur jag hade spöken som vandrade runt i mitt hem. En gång vaknade jag av att en man höll fast mig i sängen och en annan gång hur dom drog upp mina gardiner fram och tillbaka, saker försvann mystisk och en gång var det någon som tog tag i min arm jätte hårt och slet bort, kvar lämnade ett handavtryck i blåmärken.

Nu förtiden har jag sällan tid att tillkalla andar, men dom kommer till mig självmant. Jag har sett så länge jag kan minnas alltid vetat att det finns saker och kan märka hur dom rör sig. En gång när jag bodde på Berget i Orsa, i ett rum i huset där det alltid var kallt hörde jag någon ropa ”MAMMA MAMMA MAMMA, snälla sluta” . Vi bodde i villa och det var mitt i natten såg mig omkring. Jag var 16 år men hade nallar på en hylla som prydnader ser hur ena nallen ramlar ner från hyllan. Behöver jag säga att jag inte gillade att sova där så ofta efter detta?

Så ja, min tro är väl wicca skulle jag tro.

Ja det känns egentligen givet vilket ögonblick jag ska skriva om. Samma ögonblick som jag tror de flesta föräldrar skriver om när deras första barn föddes, det är ändå det största ögonblicket i ens liv.

Dagen William föddes började så här, jag kom hem från Björn vid tio elva tiden på kvällen. Eftersom mitt ”hem” var BB här i Falun sen 2 veckor tillbaka och nästan varit mitt hem större delen av graviditeten hade jag fått permis. Jag tog mig en vända förbi förlossningen för säkerhets skull, enligt BF var jag v40+5 den dagen så man visste ju inte om mina värkar var VÄRKAR eller som dom vanligt sen 20 veckor tillbaka. I alla fall, barnmorskan gjorde CTG koll och kände inget öppnat så hon följde med mig ner på mitt rum, därnere väntade en annan barnmorska och jag sa att ja jag går väl och lägger mig då. God natt typ. Var aningen bitter för jag vill föda någon gång SLIPPA ha ont och ja framför allt få flytta hem. Det kändes som att rummet där på BB var hemma och jag ville känna hur det kändes att sova på riktigt i MIN säng, i mina sängkläder och slippa bli väckt med ett glatt ”GOD MORGON” klockan halv sju varje dag medans jag något muttrade JO god morgon, jag var vaken hela natten och hade precis somnat klockan sex MEN god morgon på dig med!

I alla fall så gick jag och la mig, fick min dos av petedin (som jag fick somna på varje natt på grund av värken jag hade). Den här gången ville det inte funka jag tyckte det gjorde ont ändå, ja eller mer ont än det gjort tidigare. Ringde på klockan och bad BM göra en KOLL det kanske var på gång nu. De trodde hon minsan inte dom hade ju gjort en koll för två timmar sen. Jag började tycka att det liksom tröck bak, hade ont men ja inte så fasligt ont som innan mina vanliga värkar typ fast hade inte varit skitnödig innan. Sa att då måste jag fan vara förstoppad, fick något laxerande och ja fick skita gick runt och kände mig seg la mig på golvet i badrummet för det kändes bäst av någon underlig anledning. Sen gick jag till mitt rum och där började jag få ont ringde på klockan och den där BM blev förbannad och kollade på mig när jag en än gång låg på golvet ser med avsmak på mig och säger ”JA herre gud vilken natt”, vänder på klacken och går. I det skedet hade jag RIKTIGT ont klockan var 6 och nu kändes inte längre mina sammandragningar som jag hade i tjugoveckor på samma sätt nu var dom tätare med en halv till en minut i mellan och magen var HÅRD hela tiden jag hade panik. Kröp till telefonen och ringde mamma och hade då fått för mig att NU är bebisen död. Mamma och Björn kom, hittade mig bakom sängen där jag låg och rullade fram och tillbaka och skrek MAMMA HAN ÄR DÖD, om och om igen. Jag hade panik rent ut sagt. Mamma ringde på klockan, in kom en ny BM och mamma ”HON måste bli kollad nu”. Den barnmorskan tog mig på allvar och en tjej som gjorde sin praktik som Björn kände stod bredvid medans jag skrek och var helt hysterisk och bara ”HAN ÄR DÖD, HAN ÄR DÖD”. Jag hade ju ont hela tiden, fick inte vila. Dom tog sängen och drog den upp till hissen där var jag lugn i nån minut och hör Björn säga ”MEN nu är du ju lugn” då gjorde det så där SJUKT ont igen så jag började skrika än en gång ”HAN är död” och hyperventilera. Där utanför hissen står barnmorskan och tar emot mig, jag hör hennes röst hur hon säger ”Madeleine, hör du mig?! Kan du prova ta DJUPA andetag” och jag började ta djupa andetag även om jag var hysterisk hon fick mig att andas lugnt och jag kollade upp på henne, såg hur solen började gå upp över Falun och hon sa att hon skulle sätta ctg och kolla hjärtljuden. Jag hörde Williams hjärtljud och lugnade ner mig, hon fick mig att andas som jag skulle och tog en koll, jag var öppen 3 nästan 4 och fick lustgas. Den låg jag och andades i hela tiden iom att jag hade värkar med ½-1 min så jag hann aldrig sluta innan en ny började. Hann dock reflektera över att det kändes precis som en fylla så jag sa ”DET känns precis som att vara på marianns” (en krog här i falun) barnmorskan och undersköterskan skrattade och sa ”Haha hon känner sig full”, i alla fall efter flera värkar sa jag ”DET här gör jävligt ont, MEN jag vill göra om det”. Det var så häftigt. Jag vet att folk säger att man vill dö, så kände jag aldrig jag tyckte det var skit häftig att föda barn en smärta jag nästan njöt av. Det låter konstigt men den smärtan gjorde mig starkare för varje minut. Jag tjatade mig till eda fast jag egentligen inte skulle få sånt pga att jag haft blodpropp men fick det i alla fall, minns att hon bröt på tyska och bad mig göra en rygg likt en katt. Gick upp och kissade och kom tillbaka till sägen, lyckades spy ner mammas skor och säga strax efter de ”MAMMA det är något på väg ut”. Jag kände huvudet mellan benen typ. Mamma ringde på klockan, och visst var jag öppen. Mitt under krystvärkarna får Björn för sig att han måste gå på toa, han hinner precis komma in och sätta sig när jag pressat ut William som skriker redan innan han är helt ute. På 4h och 25 minuter hade jag fött våran lilla pojke, våran älskade William. Han kom upp på mig och jag älskade honom från första stund, jag såg på honom och kände en kärlek jag aldrig tidigare känt.

Williams första andetag bevittnades av Barnmorskan, Undersköterskan, Björn och min mamma och MIG så klart. Att ha med mig min mamma var en av dom finaste gåvorna jag kunnat ge min mamma, hon har ensam tagit hand om mig och mina syskon att låta henne se Williams första andetag är en gåva jag ville ge henne med.

När William var nyfödd kom det 5 stycken läkare upp som hade haft hand om mig under graviditeten bara för att dom hört att jag fött William. Varav en säger, ÅH är han ute nu den som orsakat så många problem för dig. Född på en bra dag också, min son fyller också år idag. Hon log mot mig, det kom också in barnmorskor och ville se William. En av dom som hört hans hjärtljud och hon sydde mig. Hon sa ”TÄNK när du var så himla liten då hörde jag ditt lilla hjärta slå”. Det var ett stort ögonblick för mig, jag som fick höra att William nog både hade en cysta vid hjärnan och hjärtfel. Födde ett helt friskt barn, en helt frisk pojke och jag var så stolt och himla lycklig. HAN var friskt. (Sen hamnade han på neonatal på grund av virusinfektion, men han hade varken någon cysta eller hjärtfel något jag är glad över).

Så mitt ögonblick blev det när William föddes, min älskade fina William som jag älskar mer en något annat i hela vida världen!

Björn höll min hand.

Första mötet, 3 oktober 2004.
William grät och jag sa ”sss gråt inte mamma är här”
Alla sa men det är bra att han gråter.
Men jag kände bara, NEJ han får inte vara ledsen. Jag vill att han ska bli den lyckligaste människan i världen.
Det är min uppgift som mamma att göra honom glad och lycklig och trygg.

Pappa håller för första gången.

Jag  och William den finaste dagen i mitt liv. <3

Jag har inte någon bästa vän jag har flera väldigt nära vänner.

Jag har nog aldrig varit ”bästis” typen utan jag har alltid varit sån som verkligen är skeptisk mot alla jag möter men när en människa fångat mitt hjärta och fått mitt förtroende så värderar jag dom extremt högt. Så därför kommer jag att skriva om dom människorna som betyder mycket för mig och varför.

Sophie , 2004 när jag väntade William så började jag skriva med henne på lunarstorm. Om jag inte minns helt galet så var det i graviditet och förlossings diskus’en och vi kom in på något om blödningar och graviditet tror jag, är inte helt hundra kan ha fel. I alla fall blev diskus bossen sur för vi kom in på privata saker sen så Sophie mailade mig så vi pratade via den vägen. Efter väldigt kort tid insåg jag att hon var en tjej jag verkligen kunde lita på. Är det någon jag törs tala om allt för så är det henne, hon är en person jag verkligen respekterar och beundrar. Snäll, rak och ärlig. En vän jag är jätte glad att jag fått i mitt liv!

Anna, vi träffades våren 1998 jag var allmänt deprimerad och kunde typ ligga och gråta och fundera på döden. Anna tyckte jag var sjukt djup minns jag men jag mådde väldigt dåligt då också. I alla fall jag och Anna insåg ganska snabbt att vi gillade samma saker, hussera i hemmet, domdera och bestämma och ansåg att vi skulle ha det bästa av livet. Under åren har vi skrattat och ja det har hänt massor. Jag kommer ihåg när jag plussade med William, Anna ringde samma dag och jag satt i min soffa och stirrade ut i tomma luften nitton år gammal och vettskrämd, Anna ringer och jag bara: JAG är med barn! Hör Anna i andra änden av luren, VA är det sant?! Jag mmm. Sen minns jag inte så mycket mer. Anna var också den första att få vet att jag förlorat oskulden. Kanske inte så konstigt då Anna följt med mig hela min tonårstid mer eller mindre. Hon är en vän jag respekterar och är så himla glad över att hon ska få sitt första barn nu i Januari. Det är inte för intet hon är gudmor till William om man säger så.

Lena, MIN gamla kompanjon. Lärde känna henne 2001 på logfest i Sågmyra. Vi fann varandra ganska snart då vi hade samma intressen och galna tankar. Hela sista året för henne på gymnasiet och året efter bestod av mig och henne as fulla i proppade sprit med apelsin juice och galenskaper. Parkbänksfyllor och vara otrevlig mot karlar. När vi var ut tyckte alla andra att vi var skit tråkiga för vi frös ut alla och bara garvade och liksom jag vet inte vad det var telepati? För vi kunde läsa varandras tankar utan att säga något. Lena och jag ses inte så ofta men när vi ses är det som tiden stått stilla, vi går tillbaka till samma plats som då när vi var unga och rebeller. När vi träffas påverkade blir vi lika frysa ut andra och telepati med varandra. Lena är som ni säkert förstår också gudmor till William. Jag respekterar henne och är jätte glad att ha henne som min vän.

Linn, träffades 2005 här i Falun, det var sommar och jag hade börjat skriva med henne på lunarstorm, Lina hennes dotter är 4 månader yngre än William och jag kände ingen med barn i den här stan. I alla fall så efter de mötet hamnade vi på unga föräldrar ihop och vi började sen umgås väldigt flitigt efter detta. Gick på stan, dom kom och hälsade på oss. Trots att Linn är 5 år yngre än mig har vi haft väldigt roligt ihop, våra barn leker jätte bra och jag och Linn har kul ihop även utan barn. Nu vilken dag som helst ska Linn få sitt andra barn, är jätte glad för hennes skull. Linn är en vän jag är glad att ha i mitt liv.

Lisa, vi fann varandra väldigt snabbt på lärarprogrammet och jag tycker hon är skit kul. En tjej jag kan skratta och babbla med i timtal utan att det blir tråkigt. Vi har samma syn på livet ”det är till för att njutas”. Jag är skit glad att ha blivit vän med Lisa, dagarna som student skulle vara skit tråkiga utan henne. Jag blir alltid glad när jag träffat Lisa och hennes sätt att få mig att känna att ”jag förtjänar” att slösa mina pengar gör mig ännu mera happy!

Så som ni ser jag har inge bästa vän men många vänner jag är skit glad att ha i mitt liv istället!

Ja den här dagen har bestått av att helt enkelt baka. Gick upp och duschade och fixade mig, sen började jag och William med pepparkakorna. När dom blev klara gjorde jag i ordning lussebullarnsdeg och samtidigt som den jäste tog jag och William och ritade med glasyren på pepparkakorna. Sen blev det då att göra lussebullarna och när dessa var klara blev det marzipanfigurer något som William verkligen lyste när han höll på med.

Björn kom hit och spelade lite mario kart på wii:t och sen tog han Williams gamla säng med sig hem till honom, dom skulle till maxi så jag passade på att åka med. Handlade lite smått och gott och drog hem ensam då William följde med Björn.

Här hemma såg jag på ”A vampiers dairy” eller hur det stavas eller heter på tv första gången jag såg de där och tror faktiskt jag borde se serien verkade ju lite som serien Buffy som gick för hundra år sen. Ja i alla fall fortsatte jag hjälpa Diana med hennes blogg och lika så Marie och jag tror jag är klar med dom nu.

Ätit lite marabou polka och ska väl gå och sova.

Ja de var väl min dag de!