Jag kom och tänka på att om några månader är William lika gammal som min yngsta syster Melissa var när jag blev gravid med William. Jag minns när jag berättade det för henne och hon bara ”NÄHE?” och sen har inte bebisen någon pappa? Det var lite speciellt, min familj hade aldrig träffat Björn. Jag blev gravid 4,5 månader efter vi träffats. Jag och Björn var inte tillsammans ändå kändes det så rätt trots att jag var nitton år att behålla honom och ensam bära ansvaret för ett barn. Nu blev det inte så, Björn är med han är en jätte bra pappa skulle inte kunna önska mig en bättre pappa än Björn till William. Men om man ser till utgången på allt jag har stått på egna ben sedan jag fick det där pluset på gravstickan.
Situationen jag och Björn har, att umgås och vara vänner fast vi inte är tillsammans. Att skratta och ha samma humor och göra saker ihop. Sånt där som folk inte förväntas att man ska göra. Reaktionen i människors ögon när dom inser att vi faktiskt lever så. Det är nog märkligt för dom. Jag känner också vilken lättnad det känns för mig att kunna peka finger åt alla dom som faktiskt sa till mig att William skulle bli olycklig att leva så här. Att ha föräldrar som är vänner och inte tillsammans. Att han skulle känna sig sårad och förvirrad att det var bättre att hata varandra än vara vänner med varandra så barnet visste sin plats. Jag är glad att det inte är så.
Ännu gladare blev jag igår, när Williams fröken sa ”Så du och Björn är inte tillsammans?” jag, nej det är vi inte. Så sa hon dom orden som gick rakt in i mitt hjärta och fick mig att känna mig så himlans glad i själen ”DET märks inte alls på William att ni inte är tillsammans, han är så glad ändå. Barn med föräldrar som bor ihop är alltid lite oroade och ledsna men William han är så lycklig”. JAG kände då att JAG har lyckats med det jag kämpat för. Det jag visste när jag satt där med stor mage i Björns soffa och diskuterade Williams framtid hur vi skulle göra. JAG kände då att jag så här över sex år senare gjorde rätt. Jag har verkligen kämpat för Williams lycka och glädje från den stunden han föddes. För hans rättigheter att känna sig lycklig.
Får jag någonsin fler barn kommer jag också att dela föräldraledigheten. WHAT tänker ni nu, jag har kommit till insikt med många saker i mitt liv, jag har landat och inser att jag kommer kräva att pappan ska vara hemma. Så blir jag nu genast stämplad som den där dålig mamman som vill jobba istället för att vara med sitt barn, så är inte fallet. Jag kommer jobba som mest 75% den dagen jag börjar jobba. Heltid är inget jag drömmer om eller ens kommer överväga hellre lite pengar och mycket tid med mina barn, en massa pengar och missa mina barns uppväxt. Nej jag vill dela föräldraledigheten då jag senaste året från hösten 2009 gått igenom en livskris med många tankar, som fått mig att inse att tiden med min pappa var alldeles för kort och att tiden stals från mig alldeles för tidigt. När pappa dog när jag var nio år hade jag absolut inte hunnit med att göra allt det jag borde, jag fick aldrig möjligheten att lära känna min pappa. VEM han var och hur han var, mina minnen av min pappa bleknar mer och mer och jag börjar inse hur mycket jag skulle behövt haft en fadersgestalt i mitt liv. Jag vill ge mina barn den lyckan att umgås med sin pappa. Därför om jag någonsin får fler barn kommer den pappan få ta ut halva föräldraledigheten, inte för min skull, inte för hans skull utan för barnets skull. Livet är för kort för att vara egoistisk på. Min pappa stals från mig alldeles förtidigt och spåren det satt i min själ vill jag aldrig att mina barn ska behöva uppleva.
