Våldtäkt, när man skriver de ordet tänker dom flesta automatiskt på en kvinna på väg hem i en mörk gränd eller skogsdunge skulle jag tro. Det typiska ”efterlyst”. Det är i alla fall vad jag tänker på när våldtäkt kommer på tal. Idag diskuterade jag ämnet med en nära person. Vi började diskutera om hela grejen, vad är våldtäkt och varför tänker man bara så himla rakt i just våldtäkts frågor? Våldtäkt är så himla brett, att dom flesta sker av någon som står en nära är mest konstigt på något vis, varför skulle någon som älskar en vilja utsätta någon för en sån sak. Det värsta är nog ändå att vi tänker kvinna hela tiden, det där med att män skulle kunna bli våldtagna är hemskt nog något många kvinnor skrattar åt, ja inte bara kvinnor även män. En man som blivit sexuellt utnyttjad skulle ingen egentligen tycka speciellt synd om för ämnet är liksom så ”skratt-retande” enligt många.

Hur kommer det sig? Att just män ska klara sig själva, att vi har en bild av att en våldtagen man är skrattretande? Hur kan kvinnor som själva ändå många gånger bär på skräcken för att själva bli våldtagna tycka att det är helt okej att skratta åt våldtagna män. Det som folk också ifrågasätter där likt kvinnor som förr blev våldtagna innan den nya lagen om att man inte får använda sig av saker som fulla tjejer eller kortkjol osv, är HUR vet man att han inte var med på det han fick stånd ju…  DET där är skrämmande tycker jag, att vi liksom kan tycka att bara för mannen fick stånd (vilket man kan få av stress eller pressade situationen, även små bebisar får stånd utan att det är något sexuellt med de) så borde han varit med på det. Samhället har gått framåt med våldtäkt säger vi, numera accepteras det inte lika lätt i samhället och alla blir pushade att berätta. JA men inte om du är man förstås, för en man som skulle gå till rätten och berätta en sån sak skulle bli utfryst på jobbet folk skulle undra vad det var för fel på honom.

Det är enligt mig den bilden av mannen som vi ger ut som gör att kvinnor också blir lidande. Med detta att endast kvinnor och våldtäkt uppmärksammas gör ändå att jämställdheten inte kommer ett snäpp närmare där det borde vara på mitten. Jag skräms av attityden att det är roligt att en man blir våldtagen, PÅ vilket vis är det roligt? HUR roligt har kvinnor som utsatts för övergrepp tyckt detta varit. En man som utsätts känner nog på samma vis förutom att han dessutom vet att alla skulle frysa ut honom. Vi ställer oss gärna i att se kvinnan som svag i alla situationer, kvinnan den svage mannen den starke. Vi har en bild av att detta är det ända rätta vi gör det hela tiden. När kvinnor tar lite så tar mannen mer brukar man säga? Jag vet inte kanske problemet ligger i att oavsett vilket problem vi befinner oss i så byts det till något annat.

Det blev en diskussion om kön förra veckan, om att numera är det mer eller mindre status att få flickor. En i mängden sa då, MEN de är ju jätte bra. Det betyder att kvinnans status höjts. Jag kände hur jag mådde illa efteråt. Är de så vi vill ha det? Ett samhälle där kvinnas värde är högre än mannens? Är det de folk önskar? Jag önskar verkligen inte att kvinnas värde ska vara högre en mannens, jag önskar verkligen inte att mannens värde ska vara högre en kvinnans. Min sons skola arbetar med temat ”Jag har en dröm”. Jag har en dröm: OM att alla människor ska ha ett lika värde, oavsett, kön, hudfärg, religion eller handikapp. Jag har en dröm om att vi ska kunna leva på denna jord som accepterade för den vi är också inte för något folk vill att vi ska vara.

Det är min dröm, jag drömmer inte om en värld där män får gå igenom samma kamp som kvinnor fått gå igenom i århundraden, jag tror inte heller det var de dom kvinnorna som krävde rösträtt ville heller.

Kanske blev för djup nu? Men fick lov att skriva av mig.