Life as a girl.

Haha att jag beter mig manligt är inget jag ens försöker att dölja som ni vet men ju mer tiden går inser jag att jag äckligt nog börjar förändras till kvinnlig. Jag börjar ha STÖVLAR och leggings och klär mig mer och mer som en tjej. Det är nästan äckligt! Jag förstår inte vad som händer med mig? Denna transformering från en mer manlig variant av kvinna börjar bli mer kvinnligt kvinna. Det är läskigt, nästan så läskigt att jag måste försöka intyga mig själv att förändra mig igen. Haha. Imorgon eller ja imorgon? Det är 13 minuter kvar av denna dag ska jag städa, kommer nog bli en hel städ helg eftersom William fyller 6 år på söndag. SEX år. Fattar ni? Helt sinnessjukt. För 6 år sedan vid den här tiden låg jag på BB och hade gråtit så barnmorskorna blev oroade för mig och skickade dit kvinnokliniks psykologen och jag sa ”JAG orkar inte mer, snälla jag är livrädd för att det är något fel på barnet, snälla få dom att ta ut barnet”. Jag var helt knäckt. Jag brukar tänka på det där. Fragmin behandling och se ut som man blivit misshandlad över magen varje dag på grund av alla blåmärken, prematura sammandragningar och ordinerat sängläge från v22, kunde inte röra mig utan värkar och var sjukskriven, som inte det vore nog stasat njurbäcken (livmodern växte på mina urinledare som i sin tur förstorade blåsan som i sin tur tröck på livmodern. SMÄRTA ala jag vill dö) , Williams misstänkta cysta vid hjärnan i vecka 18, och sedan misstänka hjärtfel vid v32 och alla ultraljud flera gånger i veckan fram tills vecka 38, sedan misstänkt lungemboli v37, och sedan bli inlagd v38 på grund av förlossningsvärkar men ingen bebis och ligga så med rädsla för sjukt barn tills v40+6 när han äntligen föddes. Min busiga och envisa William, jag lovar att han tänkte där när han väl var klar att NEJ nu när jag inte fick lämna magen när jag ville ska hon få veta hur det känns att vänta *S* . Men ut kom han sen, v40+6 den 3 oktober 2004 efter 4 h och 25 minuters förlossning. Jag är så glad över att jag fick bli din mamma William. Den gåvan och glädjen jag känner för att ha fått burit dig och få glädjen att ha dig i mitt liv kan jag aldrig beskriva, jag kan bara känna den och föra över den kärleken till dig. TÄNK att du fyller 6 år. Att det snart är 6 år sedan du låg där på neonatal med ekg och saker för att kolla syresättningen i ditt blod på grund av det misstänka hjärtfelet som inte fanns och jag ringde mina vänner och berättade att du var född. Jag låg där under ”mitt” dun-täcke på BB i Falun och var helt upprymd av världen jag var mamma även om du låg där nere och dom sagt till mig att sova för att vila upp mig kunde jag inte vila, jag svävade på moln jag var ju din mamma och du var min alldeles egna lilla son.  MIN William som jag aldrig kan titta mig mätt på oavsett varje dag som går. Jag älskar dig så himla mycket, mer en du någonsin kommer förstå. Du räddade mitt liv och är mitt allt <3.