Satte mig med matten idag och kände bara hur värdelös jag var, för jag BEGRIPER inte ett skit. Ringde studievägledaren och frågade HUR mycket jag behöver läsa till för att bli grundskolans senare år lärare del vill säga 7-9, då blir man ämnes lärare istället något som passar mig bättre. Eftersom jag läst litteraturvetenskap 1 samt en hel del data så kommer jag förutom ped 2-3 kurserna behöva läsa litteraturvetenskap 2 + svenska 1, jag tänkte därför läsa 2 stycken kurser ur litteraturvetenskapen nu i höst som ligger på rest då återstår endast 2 kurser till våren och då under våren kan jag läsa svenska 1 och sedan även dom två återstående kurserna från litteraturvetenskap 2, det skulle betyda att jag kan läsa ped 2 nästa höst och ped 3 till våren om jag inte uppfattat allt fel, det blir alltså 1 eller 2 kurser mer bara det är helt okej hade ändå planer på att läsa något mer. Känns bra, jag tänkte ändå när jag sökte lärarprogrammet om jag kanske skulle passa bättre som högstadielärare då kurserna där på något höger alltid varit mer MIG, jag älskar barn men när jag tänker tillbaka på min skolgång var högstadie och gymnasielärarna de lärare jag uppfattade som bäst. Min 1-3 lärare var en häxa som la grunden till mitt hat för att gå i skolan i samma stund jag kom in genom väggarna, att få höra varje dag som 7-10 åring vilken idiot man var är absolut inget jag skulle önska min ”värsta” fiende, så här efteråt har jag fortfarande samma känslor av att vara totalt jävla värdelös just på grund av hennes opedagogiska förmåga att hata mig och välja ut mig som hackkyckling direkt hon la sina kalla ögon på mig.
Sen mellanstadiet började mina dolda ätstörningar när jag medvetet undvek mat och fick vågen som min bästa vän. Ingen såg eller förstod vad som dolde sig där, att dessutom folk i den åldern gärna påpekar för alla att du är fet eller dum gör inte saken bättre, ingen såg eller hörde det man egentligen kände innanför den dolda väggen som kallas din kropp.
Jag har tänkt på det här med högstadielärare kanske jag är den ultimata för de jobbet, en tjej som haft ätstörningar som vet hur det är att inte vilja vara i skolan för man mår dålig en människa som varit en av dom eleverna som INTE orkar. Jag kanske helt enkelt passar bäst med de äldre barnen, vem vet jag kanske visa dom vägar och berätta saker. Jag vill ju bli lärare av en anledning att visa vägen, att hjälpa såna som är en kopia av mitt forna jag, att berätta för människor som behöver det att man inte är helt dum i huvudet, att man kan bara man vill. En tjej jag inte pratat med sedan William var bebis hittade mig på facebook här i helgen, hon hade sett mig i amelia, hon skrev något så fin ”du var ett stort stöd för mig när jag var ung och osäker”, jag berättar inte vem hon är men det värmde. Jag var 20 år och pratade med en 4 år yngre tjej och jag är glad över dom orden hon sa. Jag bär på enorma hemligheter, jag skulle aldrig kunna blotta och berätta om mitt liv så som många av er gör. Att jag berättar om mina ätstörningar och tiden när jag inte kände att mitt liv var värt något är en sak, att jag berättar om saknaden jag burit till stor del av mitt liv efter min pappa är en annan. Men det finns så mycket ni aldrig kommer få veta om mig, jag har alltid känt mig 20 år äldre än min ålder. Jag vet att i vissa saker är jag väldigt gammal och kanske alldeles för filosofisk men jag tror kanske det är den delen av mig som kan hjälpa andra såna som behöver hjälpen, där på högstadiet när livet är kaos. När andra tycker man är en idiot för man skolkar medan andra tycker man är konstig om man inte gör det. I åldern där du har såna krav på dig själv, krav och där din kropp för första gången ägs av någon annan, den ägs av betraktarens ögon. Den åldern kanske passar mig bäst att undervisa i, åldern där jag kanske kan hjälpa andra att orka sig vidare i skolan.