Jag älskar Astrid Lindgren och alla böcker och olika uttryck som speglats i hennes böcker men även i filmerna. Som detta från Alla vi barn i bullerbyn. Man garvar ju så det inte finns ord för det. Eller när Lotta far fram på tant Bergs cykel och far över staketet ner i busken. Eller ännu bättre när Lotta står i gödselstacken och gråter och får frågan ”MEN Lotta vad gör du där i Gödselstacken?” och hon svara ”JAG vill växa och bli stor” . HAHA, jag älskar också i boken Barnen på Bråkmakargatan när Lotta tvingar den lilla kusinen att göra diverse saker och dom sedan tar plättar och sätter fast uppe i trädet. Sådan kreativitet som bara barn kan framkalla.

Eller Pippi när dom befinner sig ute och hon säger ”UTAN snus i två dagar försmäktar vi på denna ö” när sedan Tommy säger att MEN vi behöver ju inget snus och Pippi säger, VEM är det som är mest utan snus den som håller på med snus eller den som INTE håller på med snus. Det är sant, så fint och logiskt ur ett barns lilla fantasivärld, det därför jag alltid sitter och ler framför Astrid Lindgrens filmer för på något vis blir man barn igen, den där känslan av att fortfarande leva i fantasins underbara lilla värld. Men jag säger inte att det är lätt att vara barn och helt utan bekymmer för i barns små underbara världar finns det massor med bekymmer med, saker som får deras tid att tänkas på. Som när man undrade vem man skulle leka med och skräcken att ens bästis skulle träffa en ny bästis. Sorgen när ens favorit nalle gick sönder eller känslan av att vara dum fast man egentligen inte riktigt förstått att man varit de.

FÖR även om vi som vuxna tror barn befinner sig i en rosenröd värld som vi minns den så glömmer vi dom små, små problemen barnen har. Problem som vi ser som så små men som för barnen är större än något annat.