Då befinner sig nu min son på FRITIDS, när vi kom dit så såg han lite blyg ut vilket inte är direkt William så kändes lite vemodigt att lämna honom men en i personalen tog med honom in, och där fanns ändå hans två kompisar han gick med på förskolan så det här tror jag kommer gå JÄTTE bra idag. Var fler barn och jag hoppas i eftermiddag när jag hämtar honom att det gått bra, att William lekt med andra barn och att han trivs. Kikade upp på skylten till skolan idag, FRISKOLAN MOSAIK , tänkte liksom hur stort det låter med SKOLAN. Minns min första dag på ”lekis” förskoleklass som det heter idag, jag satt i mammas knä medan mina fröknar Kim och Maria stod framme och berättade om Lekiset Rävlyan i Orsa, jag minns att jag kollade på mina blivande lekis kompisar jätte nyfiket, vissa kände man sedan förut andra lärde man känna. Jag lekte mest med pojkarna på lekis, var mer en pojkflicka som barn och det där med att leka med flickor förstod jag mig inte riktigt på föräns jag började tvåan och en klasskompis lärde mig leka med Barbie. Jag hade visserligen två tjejkompisar innan som var systrar och vi brukade leka med My Little Ponny ihop, men annars var det mest att leka med pojkar jag gillade, leka i kojor eller springa och leka polis och tjuv. Var mycket sånt på fritids minns jag, jag och två killar från min klass fick ta med kuddarna ut och bygga på gården och då byggde vi ett stort torn, där jag var polishund och bodde på nedervåningen. Jag minns det SÅ väl, det var sommar och leken var verkligen så himla bra. Tänk att just en sån lek kan minns nu så lång tid efteråt? Det är kanske 17 år sedan jag lekte den där leken, det måste det vara när jag tänker efter var det nog inte sommar det var vår APRIL, men de var de året det var så varmt i April, det året pappa dött. För jag minns att jag låg uppe på madrassen bredvid dom två killarna och pratade om att min pappa var död, barn har en tendens att tycka att såna saker är lite spännande jag rent av häftigt att något barn inte har en förälder, det hör väl kanske ihop med det där att barn ofta ser döden som något skrämmande men samtidigt väldigt intressant. Barn tar mer naturligt på döden, har någon dött tycker barn att JAHA och är intresserad av detaljer, medan vuxna blir oroad och vill helst inte prata om saken. Det är nog därför lättare för barn att handskas med döden än för vuxna. Jag som hade döden på så nära hålls som barn är skadad av de, när folk dött frågar jag HUR dom h*n och vill veta detaljer för döden är inte tabubelagd för mig då jag liksom på något skadat vis ändå växte upp med döden som så naturligt i och med min pappas död, låter nog märkligt för andra men för mig är det helt naturligt. Precis lika naturligt som det var att ligga där på madrassen med mina bästa killkompisar när jag var 9 år diskutera min döda pappa och leka polis och schäfer hund på fritids.

Det har gått många år sedan dess, jag undrar om dom där killarna minns den leken? Den leken jag minns så starkt, leken när jag lekte polis och tjuv 9 år gammal.
Om 20 år kanske William minns sin första dag på fritids på samma sätt som jag mindes min första på ”lekis”. Undra hur han känner då, blir han lika nostalgisk som min hans mamma? För 20 år sedan började jag på lekis endast sex år gammal med glugg, idag är jag tjugosex år gammal, har ett barn som är lika många år som jag var för 20 år sedan. Jag minns min första dag på lekis med ett glatt leende på läpparna, jag hoppas William kommer att känna det på precis samma sätt.

På väg till fritids med väska på ryggen.