Följde med Anna ner på stan, där gick vi runt och spande lite men blev inget med hem. Jag ska till tandläkaren (årskontroll) på onsdag och därför så lär spara pengar. Har aldrig haft ett hål (peppar peppar) och därför är jag livrädd att få de nu i vuxen ålder, inte för själva lagningen utan för kostnaden. DE är sjukt dyrt att laga tänder har jag hört.

Sen på torsdag fyller jag 26, det gick fort från tjugofem till tjugosex tycker jag. Å andra sidan så rusar åren på men jag bryr mig inte nämdvärt över åldern, är mer andras hets som kan hetsa upp mig ibland. Jag är mer rädd för att dö, och därför kan rädslan för att man ska vakna upp och vara 90 skrämma mig jag vill nämligen inte DÖ. Att åldras annars skrämmer mig inte alls.

Därimot är jag sjukt missunsam just nu, känner de. Jag kände förut idag hur jag missunade alla allting. Sånt som är så fult att erkänna, men jag kan känna mig missunsam ibland och idag är sån där dag när jag tycker alla kan fara åt helvete och stanna där. Kalla mig elak, kalla mig självupptagen och så får man inte känna men jag känner så.
Jag är bara depp för studen, trött på vintern, jag behöver solljus så kanske missunsamheten försvinner lite. Orkar faktiskt inte låssas vara glad just idag, så tänker inte skriva hur glad jag är då. Idag är jag sur och tänker sura mig igenom dagen!

Samma vecka som jag träffade sonens pappa i Augusti 2003, bloggade jag i min lunar blogg hur jag kände för killar. Hur jag var less på att alltid känna mig så jävla utnyttjad och att det alltid var samma sak dom var ute efter, att dom kunde jävlas med ens känslor och manipulera en till att tro saker för att sedan helt utan dåligt samvete ta tillbaka allt dom sagt och verka totalt oberörda, jag skrev också mycket ingående om hur dåligt jag mådde. Jag beskrev hur less jag var på livet och hur jag längtade efter något nytt i mitt liv. Jag var nitton år gammal.

Några minuter efter jag skrivit detta blinkade mail ikonen på min lunarsida och sonens pappa hade skrivit till mig. Han hade läst min blogg, då han var hemma och var sjuk och hade sett mig ihop med min dåvarande kompis som han han var kompis med. Han sa att min text träffat honom för han kände sig precis som en sån person jag beskrev i min text. Jag minns inte så mycker mer av mailet än att han också skrev att hon tyckte det var hemskt att läsa att någon kunde må så dåligt som jag gjorde. Att han aldrig mött någon som var så sorgsen inombords och verkade så ensam. Han satte nog också ord på mig, för det var sån jag var. Ensam och sorgsen. I alla fall skrev han att han brukade tänka att efter regn kommer solsken, när han skrev det skrev jag, sånt där har jag slutat tro på för längesen. Vi började ändå trots detta umgås efter den här mail-kontakten. Jag och han började umgås väldigt tajt på en gång, han brukade spela den här låten för mig. Så fort jag hör den tänker jag på hur sann den är, för jag tyckte när jag hörde den här låten att den var fin men så totalt osann eftersom jag levde med mottot att tro inget kommer bli bättre för livet blir bara sämre. Men jag hade fel, för på grund av min sons pappa så förstod jag att efter regn kommer solsken. Mitt liv regnade i 19 år men så blev jag gravid och solsken kom till mitt liv, och jag älskar detta. Att leva mitt i solskenet ihop med mitt barn <3 . Efter regn kommer solsken oavsett hur lång tid det tar!