Vakna i mitten av en natt.

BLÄE!

Jag sov oroligt redan från runt två-tre kände de i kroppen. Ni vet så där man rör på sig hela tiden har svårt att koppla av drömde en massa som var osammanhängande och fattade alldeles för lite av drömmarna. William ropade strax efter tre på mig. Han ropar på nätterna för han ska gå upp och kissa, dock ropar han aldrig på nätterna hos sin pappa utan där sover han hela natten. Jag undrar om det är ljud han hör eftersom han vaknar mitt i natten? Alltid vid tre också, slår liksom aldrig fel. Så är han mörkrädd så då får han självklart komma in till mig. Jag är inte sån där som låser min sovrumsdörr för att inte ha mitt barn där bara för han ska fatta att han ska sova själv, anser att sånt är snudd på barnmisshandel. Jag var själv mörkrädd som barn, den där skräcken att gå upp på natten minns jag mycket väl. Därför ser jag inget fel med att William kommer in till min säng på natten. Fast sen får man ju korkade kommentarer för sånt som ”ska han sova där när han blir vuxen också eller?” , undra vad folk tänker när dom säger sånt? Det ända som händer är att folk förminskar barnen och får barnen att tro att det är något fel på dom som är mörkrädda.

Hur som helst jag kunde inte somna om ikväll. Låg och hade viktångest. Det är en av sviterna av att ha ätstörningar, även om jag idag svälter mig själv så har jag fortfarande vikt problematik. Mat och vikten tar upp väldigt stora delar av mina tankar, jag går ofta runt och räknar kalorier och får ångest om jag äter vissa saker. Igår åt jag inget konstigt alls, jag åt endast sallad och té samt en smootie. Jag skulle inte påstå att det var onyttigt direkt. Dessutom var jag och Anna ute och gick. MEN, det här med vikten påverkar mig ändå och ger mig djup ångest. JAG hatar det. När jag lämnat sonen på hans förskola om cirka 3 timmar ska jag ta mig en promenad, då kanske jag har mindre ångest sen?

Sen en annan sak det här med vågar. Jag väger mig på min våg och ser hur jag går ner, så eftersom jag är beroende av vågen. DET är sant, jag är alltså sådan som får rejäl ångest om jag inte kunnat väga mig varje morgon, jag MÅSTE se hur mycket jag väger om jag inte ställt mig på vågen en morgon så får jag djup ångest, det är väl ungefär som vissa är för andra beroende framkallande saker. JAG är sån för vågen, därför lockas jag av att prova andras vågar också. FÖR då kan jag se vad jag väger på dom, det sjukaste var nog Annas våg igår, den skiljer 5 kg uppåt än vad jag väger hemma. Andra vågar kan ju pendla något kilo men 5 kg. Jag mådde skit, så nu har jag självklart fått lov att googla på saken och tydligen är det så med vågar. De måste alltså betyda att man ALDRIG till 100% kan veta va fan man väger? Jag har en analog våg, jag litar inte på digitalvågar. Känns som att datagrejor ändå krångar så då borde dom även krångla med att visa exakt vikt. En analog kan ju knappast ändra sig liksom, de gör ju digitalvågar, om man vrider lite på sig kan dom skifta till 1-2 kg helt sjukt. Det där insåg jag när jag hade ätstörningar så jag brukade därför alltid väga mig på analoga vågar för där fick man alltid samma resultat oavsett hur man ställde sig på vågen. Ja, jag är sån den där idioten på vågen som var med i reklamen förr längesen för lätta. Han som ändrade position osv. JAG gör lika.

Jag hatar vågar egentligen. Hade jag ingen våg skulle jag inte ha någon ångest. Men hade jag inte haft någon våg skulle jag ha rejäla panikattaker för hur i helvete skulle jag annars hålla kollen. Sånt här vill man inte berätta om egentligen. Folk tycker ju man är störd, när man är tjugofemår ska man inte ha ätstörningar och vara beroende av vågen. Men glöm inte att jag aldrig blivit behandlade för mina ätstörningar…