Plågar mig själv med deppmusik.

Jag tänker på det där ibland, jag lyssnar på väldigt mycket depp musik. Jag är egentligen inte sån som borde lyssna på sånt för jag deppar ihop och tänker dystra tankar och sånt är INTE bra. Men ändå jag har nån slags sjuk besatthet till att lyssna på musik som gör mig ledsen. Som när jag lyssnade på San Francisco i flera veckor när jag köpt most wanted 2000 sommaren 1999, hade precis förlorat min oskuld och var långt ifrån nöjd med den saken, så då lyssnade jag på sån där riktigt djupt deprimerande musik så min mamma höll på att bli galen, jag var ändå 15 år (skulle börja nian till hösten) och satt och lyssnade på musik som folk äldre än henne lyssnade på. Min mamma var då 38:a så kan ju på ett sätt förstå att hon var orolig för mig. Där satt jag och lyssnade på musik som var världens hippie musiken, och deprimerande. Hur som helst jag lyssnade och lyssnade och GRÄT. Jag var visserligen redan ett deprimerande vrak hela mina tonårstid men ja den där sommaren gjorde knappast saken bättre.
Jag kan ju dock skriva det en gnutta humoristiskt nu, men när man väger 46 kg till sin längd på 170 och äter 1 mål mat om dagen och de målet och grät resten, ja herre gud. Jag är dock så glad att jag är lycklig idag. JAG är tacksam för mitt liv. Vet jag skriver om detta ofta, men jag är det. Jag är så sjukt tacksam för att jag ändå lever idag och fått ett bra liv. Finns så många andra som mår dåligt och jag förstår dom, väldigt väl.

Antar att sån här deppmusik faktiskt också är ett sätt för mig att bearbeta och försonas med mitt förflutna. Precis så som min psykolog sa att jag ska göra. FÖRSONAS med det jag inte kan förändra, och som hon sa. Du är nästan där, du plågas inte av ditt förflutna längre men du behöver försonas med det, och visst är det så. Försonas och rycka på axlarna och tänka det var då idag är dag. Det mest positiva är att det gör jag, även om jag gräver djupt i saker, för sån är jag. En djup och tänkande själ, en rotad och knäpp poet.