Jag har nog aldrig varit kär, och ska heller aldrig bli.

Satt och diskuterade med Anna precis om kärlek. Jag sa då, jag vet seriöst inte om jag någonsin varit eller kommer bli kär. Jag har många gånger trott att jag nog varit kär. Men så här nu när jag funderar över det är det mer en nervös känsla. Sån som kan jämföras med när man ska på arbetsintervju eller första dagen i en ny grupp med människor. Rädslan inför att göra fel, rädslan över att förlora det som är bra och framför allt den där sorgsna känslan av att det här kommer aldrig bli bra. Jag har därför idag med facit i hand insett att jag nog aldrig varit kär. Jag har nog kanske trott att jag rent av varit de, men jag har nog inte varit kär. Som det ser ut idag kommer jag nog heller aldrig bli kär. Har man inte upplevt att vara kär vi tjugofem lär man inte uppleva det senare i livet heller.

Jag borde känna mig defekt nu? Jag vet inte, jag kanske är för kritiskt granskande som människa för att kunna känna mig kär.

Kärlek har jag upplevt, jag har fött mitt barn. En obeskrivlig kärlek. Men att vara kär har jag aldrig varit och kommer nog heller aldrig få uppleva. Vad jag varit finns det nog inte ord för? Orolig, rädd och drömmande kanske. Men kär? Tyvärr har jag nog aldrig varit detta.