Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Igår tog jag med Lizzla ut på en promenad på 3 kilometer. Vi gick från Björn i Kniva till Lisselbo. På vägen blev vi utskällda två gånger och det är så spännande att se hur Lizzla alldeles obrydd går förbi med huvudet högt och tittar inte ens åt hundarna som skäller. Innan någon börjar om små skällande hundar var dessa hundar i större storlek.

Det finns vissa delar på internet när det kommer till hundar som jag tycker är uttjatade men som folk mal på med till leda. Det är flexikoppel, sele eller halsband, om man plockar upp efter sin hund eller inte, om man har hunden lös och framförallt att alla småhundar är skälliga.

Eftersom mina algoritmer har läst av att jag har hund, så är det sådant jag får upp på sociala medier. Jag förstår att människor brinner för vissa frågor, men vissa saker kommer förmodligen aldrig förändras ändå. Dessutom om man vill ha en förändring är inte gnälla på varandra vägen dit.

Förändring sker ju genom att man aktivt ändrar saker, om det så är sitt eget beteende och åsikter eller handlingar. Men att tro att andra ska vilja förändra sig själva är naivt. Man kommer inte förändra någon genom att klappa sig själv på bröstet och säga att: ”Jag plockar alltid upp efter min hund”, eller ”alla ouppfostrade småhundar, som skäller”. Ja det är inte kul med skällande hundar, men tror mig det tycker inte ägaren till dessa heller. Snarare skulle jag vilja påstå att de lider mer än du gör i 1 minut av ditt liv. Den med hunden som skäller lider varje promenad, och får alltid en känsla av panik vid hundmöten.

Jag vet för Skilla var sådan som tyvärr lagt till sig det beteendet. Helt enkelt för andra släppte fram sina hundar till henne tidigt och hennes sätt att vilja visa, hit men inte längre var skall. Jag hade godis, leksak, gick omvägar, sa ifrån till sist blev det att bära tryckt mot mitt bröst som visade sig vara det enda som hjälpte. Då var det så klart fel för man ska inte bära sin hund, och folk med stora hundar tog för givet att jag var rädd för deras hundar… Jag var inte ett dugg rädd, men jag ville låta oss alla slippa höra Skilla bli upprörd.

Lizzla är precis tvärtom. Hon kan pipa när hon ser andra hundar och då är det pip/gny. Med henne var jag tydligen med från början att nej hon ska inte hälsa på andra hundar! Jag vågade stå på mig mera, mot andra. Men sedan har hon haft en annan personlighet där hon inte är så speciellt intresserad heller. Hon älskar sin flock/familj och tycker att vi är de mest intressanta som finns. Det blir därmed inga skall i förebyggande syfte för henne för hon är trygg i att här går jag och du går där.

Jag dömer aldrig någon med en skällande hund, oavsett om det är hundar på sina gårdar innanför staket eller i hundgård, eller vid möten på gatan. Vem ger med rätten till den saken? Jag är inte bättre än någon annan. Jag tror inte heller att någon med flexikoppel och sele är sämre än någon med halsband och vanligt koppel. Jag dömer inte någon som glömt påsen, och inte plockat upp just den gången. Eller personen vars hund rymt.

Vem är jag att sitta på höga hästar och anse mig vara så förbannat duktig? Det är ingen person jag vill vara. Dessutom sätter man orimliga krav på sin omgivning, att vara perfekta bara för att man själv vill vara det.

Det är okej att fela säger många, men alla vet att så är inte alltid fallet. Alla gör vi något man inte borde ibland, men gör det oss till sämre hundägare? Absolut inte! Vi vet inget om en annan människa eller hunds historia. Vad bar dem hit?

Att vara ödmjuk inför varandra, och tänka att vi gör så gott vi kan bygger ett fint hundsverige där man kan hjälpa varandra med tips. Att skriva om hur bra man själv är, och dåliga andra är? Det bygger avstånd och svårigheter att växa och förändra. Jag vill ha förändringar, och förbättringar men inte genom att själv låta andra tro att jag är perfekt. För perfektion är ingenting att sträva efter.