Allt för ofta funderar jag på varför saker har en förmåga att hitta sig till mig. Som i måndags när jag kände mig allergisk, inget konstigt med det. Förutom att det blev värre och värre samt att ögat till sist var så inflammerat att jag tänkte ögoninflammation. Jag fattade inte vad som var fel, förrän jag satt på möte i onsdags och synen försvann. Ögat var helt uppsvällt och yrseln ett faktum. Fick åka till akuten, och blev sedan skickad till ögonmottagningen. Väl där gjordes tester och en läkare kollade sedan ögat på mig. Det visade sig att det hamnat ett hårstrå på hornhinnan som i sin tur fastnat så till den grad att den inte gick att ta bort själv… Utöver det låg något mer under ögonlocket också, ja vad ska man säga?! Är det inte det ena så är det det andra. Mina konstanta katastrofer!
Jag vet inte varför mitt liv tycks vara måltavla för allt, jag som bara önskar mig lugn och ro. Men det finns inte i mitt liv.
Eftersom så mycket alltid händer mig känner jag till sist att det blir ett motstånd inom mig där jag sakta måste hålla människor borta från mig så inte även dem ska hamna i denna limbo av återkommande saker. Om det var en sak, men det är alltid någonting nytt, aldrig får jag vila på vågen innan en ny våg rusar över mitt huvud. Ett snabbt andetag för att dras ner igen. Vägen till ytan är närmare nu, men jag har varit på botten på väg att ge upp. För hur mycket orkar en människas kropp innan den ger upp?
Hoppet är det sista som lämnar en sägs det, jag försöker se hoppfullt på framtiden men lätt är det verkligen inte. Jag bär just nu en ryggsäck full med tjocka stenar och längtar efter att få dela säcken med någon om bara för en kort stund.
Man får inte mer än man klarar av, känns ganska osant just nu. För jag har fått tillräckligt känner jag.
Finns det någon där som kan hjälpa mig att bära, när bördan känns alldeles för tung?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …